Idag tänkte jag ta en anekdot med lite julstämning. Jag kom att tänka på det apropå pianolektionerna nedan.
Jo, det begav sig cirka anno 2002, eller så. Familjen Alm var hemma hos oss på traditionsenlig julsupé. Middagen var avslutad och vi var på god väg in i den x-tonde flaskan av något alkoholhaltigt. Ellen och jag hade för länge sedan lämnat fniss-stadiet och var mer någonstans i apgarv-dregel kombon, som så ofta blir resultatet av våra gemensamma övningar. Vi tänkte att vi skulle förgylla soarén med lite stämningsfulla julvisor. Man ser ju framför sig den bild vi hade; snön gnistrar vit utanför, månen sveper sin slöja kring landskapet. Inne är brasan tänd och stearinljusen vaggar sakta på borden. Två sockersöta töser stämmer upp i sång medan en av dem klinkar vackra toner på pianot, ögonen glittrar och kinderna är rosiga av salighet. Scratcccchh (någon lyfter upp pickupen lite våldsamt ni vet). Så blev det nu inte riktigt: Anna har tagit pianolektioner i 7 år men spelar ändå inte mer än hjälpligt. Dock skulle sången kompas. Pianot är inte stämt för fem öre. När det flyttade in i huset var det inte stämt på säkert 20 år, men då så skulle vi vänta 2 månader så att det fick sätta sig på sin plats innan vi stämde det. Och det ledde till att vi glömde bort det. Någon av tangenterna låter inte ens när man slår på den. Så i ett alldeles för långsamt tempo, ibland till och med helt avstannat (då jag letar tangent) spelas nu falska julsånger. Anna sjunger i en tonart som förmodligen aldrig varit nära den ursprungliga och Ellen sjunger en annan. Dessutom så bryr sig inte Ellen om att stanna när musiken stannar, vilket ju Anna gör eftersom hon vet när hennes fingrar står stilla. Detta leder till att Ellen alltid ligger åtminstone en vers före Anna. Och det är inte direkt ljuvlig kanon utan snarare olidlig kakafoni. Har vi senare fått höra. I våra öron och ögon är det fortfarande enligt bilden ovan. Dessutom bryter vi titt som tätt ut i skratt, ni vet sådant där när man inte får luft och på grund av att man glömmer stänga munnen så börjar allt som finns i den att rinna ut. Man kan inte vara helt säker på att inte någon av oss kissade lite i byxan, det är mycket möjligt. Vilket julkort! Tänk om man kunde visa det här istället för Musses pianoklink på julafton. Vilken succé!
Har senare insett att pianot hörs inte bara ut på gatan utan även in i grannens hus. De tyckte kanske inte succén var lika uppenbar. But what the hell, ytterligare en insats för fastighetspriserna på gatan!
Ridå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar