måndag 31 januari 2011

2 mil var målet. 1,5 sprang jag.

Det som gör att jag kroknar är 1) uttjatad löparmusik och 2) tristessen...annars var jag stark idag. Hade det gått ett Maraton idag så hade jag nog sprungit bra.
Det var inget Maraton idag dock. Så nu sitter jag hemma och smaskar hemmagjord thaisoppa och ostmacka.


Och näe, jag borde inte äta kolhydrater och näe jag borde inte äta så sent. Och ja, jag skiter i det.

- I min lilla värld av blommor, kolhydrater, champagne,ost och godis ;)// Ellen

Slå till?

Det haglar in högt och lågt på min privatmail. Tydligen har jag en penis. Som jag vill förstora. Något som har gått mig helt förbi.


- I min lilla värld av blommor//Ellen

Jaha. Ja men då så.




- I min lilla värld av blommor//Ellen




Helt i chock!

Plötsligt slutar jorden snurra, hela livet stannar av. Jag vill bara lägga mig på soffan och gråta resten av dagen. Men det går ju inte. Då skickar ju snickarna in mig på hispan!
Pratade med en gammal vän precis, vi har inte hörts sedan tidigt i våras tror jag. Och så berättar hon att hennes man, som jag så klart också känner gick bort den 4 januari. Vad i helvete! Han skulle fylla 37 i januari.
Visar sig att han blivit diagnosticerad med en aggressiv hjärntumör i augusti. Och de som fick sitt tredje barn i början av oktober. De övriga två fyller 6 och 8. Helt galet fruktansvärt!
Jag läste på Facebook när det hände men hon skrev så dåligt på engelska att jag fattade det som det var farfar som gått ur tiden och sådant händer ju. Men så var det inte.
Hon sa att hon lämnar barnen på skola och dagis och så åker hon hem och gråter tills hon ska hämta igen. I don't blame her!
Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle vara om jag blev ensam med barnen. Katastrof!
På fredag blir det lunch så då kan jag ju kasta lite ljus på situationen från min kant - jag och brorsan var 6 och 8 när mamma gick bort.
Fy fan! Idag går vi alla hem och är snälla mot de eventuella partners eller vänner vi kan ha där hemma!

Så det så, sa Anna

Man är inte som förr...

ÅÅÅÅÅåååååååhhhhhh, vilken seg helg det varit. Hur sjukt galet trött som helst i lördags. Fy donk! Inte bakis i bemärkelsen illamående eller ont i huvudet eller så, bara sjukt seg och trött. Tant är väl inte ute i svängen på samma sätt som förr längre kan tänkas. Och så klart mitt braiga beslut att dra hem vilket resulterade i 2 timmars sömn den natten kan ju ha haft rätt mycket med saken att göra.
Var i alla fall inte i stånd till mycket på hela lördagen, men vid pass 20.30 kände jag mig i alla fall ungefär som vanligt. Så då spöade Ellen och jag killarna i På Spåret, det har hon ju inte nämnt. Men det är ju viktigt att vi vann. Stort.
Igår skulle vi till ishallen och åka grillor men så kom vi på att det ju bara vara att skotta upp lite på sjön och åka där så då blev det så istället.
Jag åkte inte eftersom min fot fortfarande är blodig och blå. Men den höll för 45 minuter på crosstrainern idag på förmiddagen i alla fall!
Nu sitter jag och byter mailadress på alla möjliga ställen jag kan komma på eftersom jag ju slutar idag.
Städaren är här. Hurra!
Och jag har nästan sovit gott i natt. Hurra! Måndag och jag är nästan människa igen efter fredagen. Bra där.

Kök eller inte?

Idag skulle köket komma levererat. Men nu ringde gubben och undrade var hans pengar var. Jaaa, du, sa jag. Du skulle ju återkomma med slutsumman.
Jaha, sa han. Och levererade slutsumman. Men jag kan inte skicka något kök förrän jag fått pengarna.
Eh, om man lovat att skicka köket en viss dag och vi lovat att betala när vi fått slutsumman så kan det ju knappast bli vårt fel och något som vi skall lida för? Galen gubbe. Jag skickade honom vidare till maken så får de bråka ut som saken.
I och för sig är det inte klart i köket så det gör väl inget om det dröjer någon dag, men å andra sidan så tycker jag man skall stå för vad man säger.
Min chef kommer inte bli glad, sa han. Näe, men det är ju inte min sak. Och dessutom kanske det är dags att du får sota för din klantighet kan jag tycka. Bättre att du och chefen gör upp om det än du och kunderna. Så tycker jag. Men inte han.
Återstår att se vad han och maken har sagt.

Lazy monday.

Det är en skön långsam morgon. Planen var att jag skulle ta bilen till jobbet eftersom jag 1) har supermycket grejer med mig, 2) ska träna efter jobbet och 3) borde hämta våra nykemade mattor.

Men när jag susade förbi infartsparkeringen insåg jag att jag hade chansen att norpa den sista parkeringsplatsen. Och jag kunde inte motstå frestelsen.


Så här sitter jag. På ryggen har jag min dator. I knät har jag min vanliga väska, min träningsväska, 2 kassar med saker till jobbet och en påse skräp...som jag glömde slänga. Brilliant. Vilken packåsna som helst skulle vara avundsjuk.

- I min lilla värld av blommor// Ellen