fredag 3 september 2010

Tålamod.

Om du har lite tålamod. Klicka här och vänta tills du kan se "din" film.


- A bientot//Ellen

Ellen Samuelsson

Jag har ju börjat träna (jag är en tränande människa jämt, på något vis men nu har jag äntligen fått in det i huvudet hur det ska funka rent praktiskt. And I love it).

Fördel och det jag vill med träningen: Bli stark, få snygg hållning, få långa snygga muskler. Ta bort det smalfeta och bara bli tränad.
Nackdel och det jag inte vill med träningen: Äta som en gris dygnet runt, se ut som Magnus Samuelsson, bli skogshuggarstor. Tjock-fet.

Just nu lutar det väääääldigt mycket mot nackdels-delen. Jag äter som om det inte fanns någon morgondag. Och när jag ätit det klart - då äter jag upp morgondagen. Också.

Och. Dessvärre har barnen åsikter också.

Lilla: Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma (ja, han hakar fortfarande upp sig)
Jag: Ja älskling. Och ropa inte tusen gånger.
Lilla: Men åååh, mamma, mamma, mamma, mammaaaa
Jag: Jaaaa.
Lilla: Vinner du när du tränar?
Jag: Ja, jag vinner mot mig själv.
Lilla: Får du BOKAL då (bokal=pokal).
Jag: Nä. Jag gör det för att må bra och för att det är roligt och jag blir stor och stark.
Lilla: Mår dina bröst inte så bra, mamma?
Jag: Jo, jo det tror jag, varför undrar du?
Lilla: Dom är inte stora och starka. Dom är små. Pyttesmå. Nu syns dom inte.

RIDÅ.

Friday afternoon

Jag är i chock. Min huvudvärk är nästan som bortblåst. Det enda som påminner om att jag haft den är lite molande värk bakom ögonen. Succé! Det måste firas.


Vin ("någon" nallade på det igårkväll), skumpa (tack chef) och


för första gången i mitt liv gör jag köttfärssås. Denna ska bli lasagne efter att den puttrat i två timmar.
Är hon dum i huvudet, undrar ni då, som aldrig gjort köttfärssås?! Nä. Jag är bara nybliven köttätare. Serrni.


Nu svepa in mig i en filt, gå ut på terassen, öppna skumpan och njuta av resten av dagen.

- A bientôt// Ellen

Balsam för själen!

Imorse vaknade jag med en konstig känsla. Jag kunde inte sätta fingret på det men världen kändes annorlunda. På ett bra sätt. Jag är hemma och vabbar med Lilla men lät pappa Alm ta hand om honom medan jag åkte och förbrände lite av min adhd-energi på gymmet.





När jag står på löpbandet och bränner av km efter km i rasande fart så känner jag mig så stark. Efter 1,3 mil, lite annat kollijock och nästan 1100 kalorier brända känner jag mig trött. Men stark.





Jättestark. Om jag inte hade behövt ta hand om Lilla så hade jag förmodligen sprungit en mil till. Eller tre.





Nu ligger jag i badet och tårarna strilar. Jag vet vad som har förändrats!
Min 10 månaders konstanta huvudvärk är nästan borta. Jag har lärt mig att leva med den eftersom jag trodde att den alltid skulle finnas med mig. Den är borta. Nästan.
Jag skrattar och gråter om vartannat.





Det var länge sedan jag kände sån lycka. Det blir en fin dag idag!


- A bientôt// Ellen