Omodernt och gubbigt!

Klicka här.

Obråkat

Otroligt bra uttryck. Obråkat...
En kompis firade jul med sina föräldrar och svärisarna hemma hos sina föräldrar i Östersund. Så länge svärisarna var där var det lite tåspets-feeling och alla var nöjda och glada.
Så åkte svärisarna hem och helvetet bröt ut. Nja, kanske inte riktigt men kompisen lackade ur totalt på maken nästan direkt över en skitgrej. "Ojdå, så kompisens mamma, här var det visst obråkat!"
Fenomenalt. Precis så är det ju. Har man gått en tid utan så måste man ju till slut. Även om det är hur dumt som helst...

Ofirad

I dag är det en månad sedan jag fyllde år och jag har inte fått fira med Ellen än. Skandal. Ser ut som om det blir den 27 mars. Helt sjukt att det skall vara så svårt att ses. När man var liten knatade man ju bara över till varandra lite på en höft. Så icke längre!

Lite amerikan...

En av barnets bästisar på dagis är tvåspråkig - svenska och engelska. Pappan talar engelska med barnen. Var där på kalas i söndags och undersökte då ämnet en smula eftersom pappan trots allt har ett väldigt svenskklingande namn (Björn). Så jag frågade om han hade släkt utomlands eller så. Jodå, sade han med viss tvekan, "jag är lite amerikan". Hans sätt att säga det fick mig att inse att jag inte skulle fråga vidare.
I måndags tog jag en prommis med en av dagismammorna, och hon hade undersökt vidare. Tydligen hade hans pappa jobbat på Atlas Copco och de hade bott lite varstans i världen, bland annat i USA.
Men hallå! Inget fel i att göra sina barn tvåspråkiga - tvärt om! Engelskan är ju en enorm tillgång i dessa dagar. Men kan man inte bara säga så? "Jag tycker att språk är viktigt och engelskan en omistlig tillgång" eller något i den stilen, istället för att säga att man är amerikan?
Att ha bott där en stund gör en ju inte till amerikan. Det har jag med och jag är hur svensk som helst även om jag behärskar språket och kulturen flytande.
Roligt i alla fall tycker jag att det är.
Ännu roligare, eller kanske sorgligare, och helt inte alls tillhörande ämnet, är att de alla sover i samma rum hela familjen. Mamma, pappa och två barn - 4 och typ 6 år gamla. Barnen har egna sängar men i föräldrarnas sovrum. Så har inte vi det och jag är väldigt nöjd över det. Så trots att de har en hel villa använder de den som en tvåa. Praktiskt.
Ja, ja, amerikaner är ju lite knäppa! (Skulle väl aldrig komma på tanken att dela rum ens när barnen är bebisar men ändå).

Vad är det att slå sig för bröstet för??

SvD är idag väldigt stolta över att de ökar i upplaga med tidningen. Mmmm, låter bra. Men inte så konstigt - vi prenumererar på DN men får SvD i brevlådan. Mutar de tidningsbudet? Kör de med sådana metoder runt om i stan så är det ju inte så konstigt om upplagan ökar. Frågan är hur många som frivilligt läser SvDb - inte hur många som får den i lådan.
Egentligen har jag inget emot tidningen som sådan, men jag är efter åratals missbruk så inkörd på DN att jag inte känner mig hemma i SvD. Det blir ju lätt så när man har friex via jobbet... Dels är det ju själva ordningen i tidningen som är annorlunda och dels är det ju korsorden och det. Löser DN's varje dag och så får man SvDs - det rubbar ju mina cirklar alldeles...
Nå i alla fall - kära tidningsbud - ge mig nu den tidning jag vill ha!

Fredag

Förr var fredag favoriten, nu är det ungefär lika kul som tisdag. Inget dagis för barnet på fredagar och när man som idag inte har någon playdate så måste man leka själv. Jag HATAR att leka med bilar och det är typ det enda barnet vill. Och bebisen vill inte sova så klart. Varför skulle han det när han kan skrika och gnälla över precis allt istället?



Fräsigt!

Kejsarens nya kläder

Hittade till The Background fairy via Fias blogg och hittade lite fint tingeltangel att sätta in på bloggen så då gjorde jag det. Tjejigt var det fräsiga ordet för dagen.