När Ellen och jag var på Bond-kvällen så var det ju Halloween. Det kom några trick-or-treaters och ringde på när vi var borta och pappan och barnet öppnade. Barnet blev vettskrämt och började gråta. Tydligen var en av pojkarna klädd på så sätt att han i barnets huvud kunde liknas vid en apa (även om det inte var det han var klädd som enligt pappan) och sedan dess har det tjatats om att "apan kommer - ding-dång apan kommer". Jag har försökt tala om att det inte kommer att komma någon apa och att det bara var en vanlig pojke, men icke. Ingenting förtar den skräckfyllda upplevelsen och apan ältas dag ut och dag in. Så igår gjorde jag något hemskt.
Vi har två dörrar in. Vilken vi använder beror på vilket håll vi kommer från när vi går hem men oftast så går vi in genom sidodörren. Igår kom jag från andra hållet och gick in genom "huvudentrén". Låset kärvade lite så det rasslade i dörren innan jag kom in. När jag öppnar hör jag barnet: Vem e de som kommer? Och pappan säger: Kanske apan (han bryr sig inte så mycket om att barnet är rädd för apan). Jag får hjärnsläpp och spelar med så jag gör lite gutturala apljud i hallen. Det blir alldeles tyst där barnet är. Så tittar jag fram bakom dörren till rummet där de är och barnet börjar naturligtvis galltjuta: MAMMA ÄR APAN, MAMMA ÄR APAN!!! Och stackaren är rädd för sitt liv. Väldigt pedagogiskt. Allt prat om att apan inte finns har jag raserat på mindre än ett ögonblink. Och dessutom har jag nog ärrat barnet för livet. Extremt nöjd med gårdagskvällen. När jag sent omsider (det tar nog en kvart i alla fall) lyckats lugna barnet och övertyga det om att mamma bara är mamma så skall vi passera hallen för att hämta favvonallen från vår säng. Då börjar barnet gallskrika igen. Bara han ser ytterdörren nu blir han alldeles livrädd. Hurra! Så gör världens bästa mamma. NOT.
