Pappan ville lära sig att spela fiol. Mamman tyckte att sådant gnidande kunde bli aningens outhärdligt och styrde därför över de musikaliska önskemålen till piano. Det skulle bli bättre även av andra skäl: 1. Vi har ett piano, 2. Jag kan åtminstone hjälpligt spela och skulle därmed kunna ge lektioner.
Sagt och gjort. Lektionerna startade och han var väldigt inne i det. I ungefär 5 minuter. Sedan gav han upp. Vi kom så långt som Bambi. Ni som någonsin spela något ur Carl Bertil Agnestigs böcker vet hur långt det är. Inte jätte. Typ sidan 2. Om ens det. Tur där att inte en Stradivarius inhandlats. Bortkastade pengar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar