Löjliga familjerna...

Jag glömde nästan. Igår hittade jag min gamla barnbok: Löjliga familjerna. Vilken jäkla drömbok. Familjen Jajjamänsan, Rajtantajtan och Ingalunda. Herregud. Kan det bli bättre? Förmodligen inte. Det ska bli min nästa bok. Just nu läser jag nämligen ett annat vidrigt alster. Den heter: Snälla pappa nej.

Ja, ni fattar ju säkert vad den handlar om. Förstår inte varför jag köpte den. I morse, på vägen till tandis, var jag tvungen att sluta läsa för jag blev så illamående. Tänk att det finns så många vidriga idioter! PUH.

Angående måttlighet, min vän.

Jag är som Anna fast tvärtom. Jag ska förklara. Hon måste ALLTID äta upp maten. Hon och pappa Alm är lite likadana på så sätt. Jag och pappa Trygg är lika på att vi inte äter upp. Det vet jag av erfarenhet efter våra otaliga flådiga middagar.  

MEN!

Jag kan inte kontrollera måttlighet på andra sätt. Tex när jag handlar godis. Antingen handlar jag 1/2 hg eller så handlar jag 1.5 kilo. Jag kan INTE handla 2-3 hg - helt omöjligt...Går inte. Won´t do. Nope. Ingalunda!

Tränar jag så blir det in absurdum. Då kan jag inte bara gå 3 km utan måste gå Saltsjö-Boo -  Sthlm. Tränar jag inte så blir jag förslappad. 

Kan man bli av med dessa åkommor tror ni? Hjäääälp!

På spaning...

Idag kom det en hel flock domherrar till trädgården. Först funderade jag vem som hade slängt röda äpplen på mina säckar med löv, som alltjämt står kvar på baksidan. Men så såg jag att äpplena rörde sig, vilket inte hör till vanligheterna. I alla fall inte på måndagförmiddagar då jag brukar vara nykter. Försökte ta några bilder men det blev ju som ni kan förstå ganska långt bort. Sitter nu vid skrivbordet på våning två och ser ett träd rakt framför mig. Något pyttitgt rör sig längs stammen. En skogsmus? Nej, även det är en fågel. Det är tamejdalingen den minsta fågel jag sett. Ser ut som en pygmésparv. Eller minipygmésparv snarare. Vilken händelserik dag det här var. Och jag har inte ens varit hos tandläkaren. Man får försöka hitta spänning i småsaker när man vabbar, det är helt klart det.
Dock så är det inte det minsta spännande att det är Blackadder på TV.

Varför kan jag inte bara vara måttlig?

Okej, Kerstin har gått och jag har fått mat. Så nu, istället för att hungra ihjäl, vill jag typ kräkas. Jag gjorde så klart två hamburgare istället för en, som hade räckt förträffligt. Och jag var tvungen att smeta i mig båda två på en gång. Och de var inte ens goda och det visste jag ju egentligen innan jag ens gjorde dem. Varför blir det alltid så? Har samma problem med kebab. Jag kan liksom längta efter det fast jag egentligen vet att när jag väl äter det så tycker jag att det är äckligt. Har bett pappan i familjen att påminna mig varje gång att jag inte vill ha. Men det gör han inte för han vill helst att vi skall äta kebab till middag varje dag. Eller det var fel, alla dagar han inte vill dricka vin. Eller så kan vi lösa det så att det blir kebab till lunch varje dag och något annat mer vinanpassat till middag. Då skulle han må. Men inte jag. Jag skulle kräkas. Fast jag skulle inte fatta det förrän efteråt alltså.
Två hamburgare ligger likt en säck sand i botten på magen på mig. Jag äter alltid som om någon höll en laddad pistol i tinningen på mig. MÅSTE ALLTID ÄTA UPP. Kan inte lämna. Det är en förbannelse. Om jag varit någon annan hade jag haft lår som hängde ned till gatan, men som tur var är det mest arslet och tuttarna som hänger än så länge.
Måttlighet är bara för medelmåttor.

Ellens deluxe

Alla som känner mig vet att jag har två saker som jag går igång på. 

Nr 1 är bada. Helst två gånger om dagen om jag hinner, ibland fler. Manisk. 

Nr 2 är kli. Alltså att få kli är så jäkla härligt. Rygg, armar och ben... Alla blir utsatta för detta - oavsett om man vill eller inte. Har du inte kliat på mig så kommer du förmodligen att göra det någon gång i framtiden...

Ny bloggvän.

Välkommen Christian. Man kan säga att du blir tuppen i hönsgården så att säga.

Feed me!

Vabbar idag. Egentligen skulle jag ha suttit på budgetmöte hela dagen men det blev visst inte så. Om det inte var för att Kerstin är här idag skulle det ju ha varit hur smutt som helst med lite vab. Kerstin är vår tant från Hemfrid. Alltså, det är ju suveränt att få städat och fixat, det är det absolut. Men det är lite jobbigt att vara hemma samtidigt: 1. Man känner sig dum som inte hjälper till, men eftersom jag ju betalar för det kan jag ju knappast göra det tycker jag. 2. Man kan inte röra sig fritt i huset. Var man än är är man ivägen. 3. Lekar stökar ned. Det känns som att spotta henne i ansiktet att så fort hon städat klart någonstans så kommer jag och barnet och dreglar ned. Därför är jag just nu svinaktigt hungrig. Barnet är utfodrat med mikromat, men jag ingalunda! Vill steka på en smarrig burgare, men det stänker ju på den nyligen rengjorda spisen. Får vänta till hon gått. Det är typ en och en halv timme kvar till dess. Jag kan ha svimmat då. Oklart.

Hello Kitty & Louis Vuitton - a match made in haeaven?

F*n vad dålig bilden blev. Men jag är inte så van vid att smussel-ta-kort till bloggen än. Ska jobba på det. Nåväl så här är det: Tanten till höger i rött har en Louis Vuittonväska (kan man tro vid första ögonblicket). Sen går man förbi och ser att det finns små Hello Kitty bland L och V:na. Och även på det svarta handtaget. 

Märkligt. Mycket märkligt. För min fråga är nu: Vill hon att man ska tro att hon har en Louis Vuitton eller vill hon att vi ska tro att dom har en designhistoria ihop? Vad tror ni?

 

Urfräsigt!

Imorse skulle jag till tandläkaren. Min tandläkare ligger i Täby. Jo, det kan verka jäkligt mystiskt att jag åker från Saltsjö-Boo till Vallabrink (inför min långa färd har jag klätt på mig vinterkängorna som ni kan se) för att gå dit. Men jag är så himla rädd för tandläkaren. Vidrigt företeelse. Jag fattar inte att jag inte lär mig. För så fort jag kommer in hos Helene så känns allt okej,ja till och med bra. Hon är den första tandläkare som jag har förtroende för. Alltid händer det grejer där.

Idag, tex, hade dom en ny installation. En tv i taket. Deluxe.

Nåväl. Efter att ha röntgat alla tänder (inga hål) så trollade hon fram ett ess i rockärmen. En tandhygienist. Hon jobbar där också men jag hade inte bokat det - men Helene vet att jag är dyng-rädd så hon tar egna initiativ. Smart. Jag ligger fälld och klar och kommer inte där ifrån. 

Hon var iaf skitduktig och tog det fint. Jag var lugn. Sen bestämmer jag mig för att göra mig av med det sista amalgameländet och så blir det. 

1 timme och 1300 spänn senare inser jag att jag inte behöver komma dit på ett år igen. Jag känner mig glad och sprudlande. Det här blir en bra dag.

Ellens söndag

I går skulle jag fylla på kylen lite. Vi har en proppfull frys men en jäkligt tom kyl. Så efter att ha handlat åkte jag hem och satte då på ljudet på karteländet (se bild). Fan vad hon harvar - tanten i kartan. När jag kom ut från affärens parkering säger tanten: Kör höger, nästa höger, höger (som om jag vore störd och inte hajade). Jag kör vänster för jag bor åt vänster. Tanten rapar vidare: Kör 100 meter och gör en u-sväng. Hon vill mao att jag fortfarande ska svänga höger. Efter många korsningar senare så gav hon upp. Men då... 
då kom det snökaos. Stora flingor singlade ner över Nacka. Jag körde vindrutetorkarna på turbo och ändå såg jag typ inget. Men mysigt var det. Och blött...