Även här semesterharmoni

Pappan har för varje år han blivit äldre börjat köra värre och värre. Fortare och fortare. Själv är jag inte den som tar för hårt på hastighetsbegränsningarna heller, men någonstans tycker jag att det finns gränser. Jag har kommit på att det inte är hans fart som bekymrar mig mest utan mer sättet som han litar på sina medtrafikanter. Inte okej. Om det är något jag lärt mig så är det att man måste utgå från att alla runt en är idioter som kan bromsa för ingenting, byta fil helt oförhappandes och rent allmänt köra jävligt dåligt.
Idag åkte vi för att hälsa på min gudson nordväst om Uppsala. Pappan började som vanligt med sin vansinneskörande. Körde 140 i bussfilen på en 90 väg, körde i arslet på en annan bil genom hela södra länken. Och den bilen åkte ändå fortare än alla i högerfilen, så då kan man tycka att hans beteende var lite onödigt. Vilket jag så klart sade till honom. Jag har ju på grund av hans beteende utvecklats till värsta kärringen som klagar på hur han kör à la Hyacinth Bucket. Men pappan är inte Richard. Än så länge.
Hur som helst så blev ju karln skitsur. SKITSUR. Så istället för att följa med trafikrytmen och köra som alla andra så körde han hastighetsgränsen eller strax därunder istället. Så urlöjligt. Men vi kom till slut fram och det helskinnade. Och inte hade vi förlorat så jäkla mycket tid heller. Synd, grabben!
Tack vare trippen har barnet fått en gigantisk tramp-traktor, en cykel och ett TV-spel - bra med syskonlösa gudbarn. Så jag och barnet är nöjda. Pappan puttrade på i snigelfart på vägen hem men inte längre sur i alla fall.
Väl hemma hade vi ingen mat, något som jag påtalat redan i bilen på väg hem. Men pappan körde raka spåret hem och vägrade stanna vid affären. När vi kom hem så tittade han i frysen och konstaterade att det bara fanns fiskpinnar. Ja, sa jag, lös problemet, antingen åker du och handlar eller så får du laga fiskpinnar. Hade jag fått bestämma hade vi handlat på vägen hem. Men nu har vi ätit fiskpinnar till fredagsmys. Mums. NOT.
Och resten av kvällen skall väl ägnas åt Scandinavian Masters förmodar jag. Jippee, lyckos mig.

p.s. igen.

God morgon från Nice.

Pannkakor och djävulskap.

Semestern började bra med att vi turades om att gå upp med barnen. Det har förfallit. Jag har gått upp med barnen verenda dag senaste veckan. Plus att jag, som vanligt, städar, tvättar, diskar, plockar och håller snyggt. Den andra föräldern i vår familj dricker vin. Surfar. Tittar på tv. Badar med barnen i poolen ibland. 

Igår när jag påpekade att vi inte har någon frukost så blev svaret: Du får väl gå och handla med barnen på morgonen då! 

Just nu steker jag pannkakor för att jag vägrar gå ut och handla. Och humöret? UNDER ALL KRITIK. JÄVLA SKIT. JÄVLA SKITPANNKAKOR. JÄVLA SKITALLTIHOPA. JÄVLA JÄVLA SKIT!

p.s. Ni smartskallar som tänker: Men hon får skylla sig själv. Hon får väl tvinga upp pappan och låta barnen skrika om frukost tills han fixar det får tänka om. Jag har provat det. Hundra tusen gånger. Funkar inte. Barnen kommer nämligen att skutta på mig och inte sin far. Dessutom - kliver jag inte upp bums så hinner jag åka till sinnessjukhuset innan barnens pappar ens rört sin stortå. JÄVLA SKIT. IGEN.