Vi tävlade med två kunder och båda fick pris! Mer än så kan man inte begära! I morgon blir det skumpa på firman så då får även vi som inte var där lite glamour. Jo jag tackar jag! Det går bra nu.
Men inte för AIK!
Så det så sa Anna
torsdag 24 mars 2011
Come fly with me, lets fly. Lets fly away...
- I min lilla värld av blommor//Ellen
Varför är du arg?
Var och tränade igår kväll. Kom hem vid cirka 20.30 - 20.45 sådär någonting. Då sitter barnet i soffan och har just somnat utan att ha borstat tänderna eller så.
Ojdå, vad har hänt här? funderar jag. Visar sig att "han ville inte gå och lägga sig" enligt pappan. Näe, det ser jag. Frågan är ju lite varför han fick bestämma det själv.
I alla fall. I morse var han ju hyfsat trött då kan man säga. Men var ändå ganska mysig och snäll och klädde på sig själv osv.
När vi skulle till att gå till dagis så fick jag på överdragsbyxor utan problem. Jackan gick också på utan problem, och då hade jag först tagit en blöt jacka, men han tog det med ro. Stövlarna gled på bra... Sedan började jag klä på bebisen. Då bröt helvetet lös....
Han fick inte ned överdragsbyxorna tillräckligt långt ned på stövlarna, liksom förbi fotknölarna och ut på själva foten skulle de trots att de hade resår längst ned. Och det förstår väl vem som helst att man kanske kan dra dem dit men man kan aldrig få dem att stanna där. Så det skreks och gormades, massor av snor och tårar och en och annan spark:
- Jag tycker inte om de här stövlarna!
- Jag tycker inte om de här byxorna!
- Jag tycker inte om den här jackan!
- Jag vill inte bo i det här huset!
- Jag vill ha en sådan bil som Jack har! (BMW X5)
- Jag tycker inte om dig mamma!
- Jag vill inte vara med dig mamma!
- Gå bort mamma!
- Pappa! Paaaapppaaaaa! PAAAAAAAAAAAAAAPPPPPPPPPPAAAAAAAAAAAAAAAA!!! (han tror att om han skriker högt nog så hör nog pappa honom inne i stan...)
- Jag vill ha mina galonbyxor (som han hatat hela hösten)!
Jag har tagit det med ro och metodiskt klätt på bebisen under tiden och då och då flikat in ett:
- Pappa är på jobbet, eller
- Galonisarna är på dagis osv. Men ungen slutar ju aldrig.
Vid ett tillfälle säger han:
- Jag lugnar mig om jag får godis!
- Inte en chans! säger jag.
Så han ylar vidare. Högre och högre. Vi går ut. Han ylar vidare:
- PAAAAPPPPPAAAAAAA!!!! JAG VILL HA MINA GALONBYYYYYXOOOOOOOOR!
Jag renoserar vidare med honom ganska lugnt och sansat. Stoppar bebisen i bilen och är klar att åka.
- Kom nu och sätt dig i bilen säger jag.
- PAAAAAAPPPPPPPAAAAAAAAAAAAA!!!! JAG VILL HA MINA GALONBYXOR!!! säger han.
Det blir tyst en stund. Inget händer.... Inget barn som visar någon som helst ansats att gå mot bilen. Jag tappar tålamodet (så klart):
- NU HOPPAR DU FÖR BÖVELEN IN I BILEN PÅ STUBERTEN, UNGE! ANNARS ÅKER JAG MED BEBISEN SÅ FÅR DU SITTA ENSAM HEMMA HELA DAGEN!!!!!
-Varför är du så arg, mamma? frågar han då lugnt
Jaa, varför?
Undrar Anna
Ojdå, vad har hänt här? funderar jag. Visar sig att "han ville inte gå och lägga sig" enligt pappan. Näe, det ser jag. Frågan är ju lite varför han fick bestämma det själv.
I alla fall. I morse var han ju hyfsat trött då kan man säga. Men var ändå ganska mysig och snäll och klädde på sig själv osv.
När vi skulle till att gå till dagis så fick jag på överdragsbyxor utan problem. Jackan gick också på utan problem, och då hade jag först tagit en blöt jacka, men han tog det med ro. Stövlarna gled på bra... Sedan började jag klä på bebisen. Då bröt helvetet lös....
Han fick inte ned överdragsbyxorna tillräckligt långt ned på stövlarna, liksom förbi fotknölarna och ut på själva foten skulle de trots att de hade resår längst ned. Och det förstår väl vem som helst att man kanske kan dra dem dit men man kan aldrig få dem att stanna där. Så det skreks och gormades, massor av snor och tårar och en och annan spark:
- Jag tycker inte om de här stövlarna!
- Jag tycker inte om de här byxorna!
- Jag tycker inte om den här jackan!
- Jag vill inte bo i det här huset!
- Jag vill ha en sådan bil som Jack har! (BMW X5)
- Jag tycker inte om dig mamma!
- Jag vill inte vara med dig mamma!
- Gå bort mamma!
- Pappa! Paaaapppaaaaa! PAAAAAAAAAAAAAAPPPPPPPPPPAAAAAAAAAAAAAAAA!!! (han tror att om han skriker högt nog så hör nog pappa honom inne i stan...)
- Jag vill ha mina galonbyxor (som han hatat hela hösten)!
Jag har tagit det med ro och metodiskt klätt på bebisen under tiden och då och då flikat in ett:
- Pappa är på jobbet, eller
- Galonisarna är på dagis osv. Men ungen slutar ju aldrig.
Vid ett tillfälle säger han:
- Jag lugnar mig om jag får godis!
- Inte en chans! säger jag.
Så han ylar vidare. Högre och högre. Vi går ut. Han ylar vidare:
- PAAAAPPPPPAAAAAAA!!!! JAG VILL HA MINA GALONBYYYYYXOOOOOOOOR!
Jag renoserar vidare med honom ganska lugnt och sansat. Stoppar bebisen i bilen och är klar att åka.
- Kom nu och sätt dig i bilen säger jag.
- PAAAAAAPPPPPPPAAAAAAAAAAAAA!!!! JAG VILL HA MINA GALONBYXOR!!! säger han.
Det blir tyst en stund. Inget händer.... Inget barn som visar någon som helst ansats att gå mot bilen. Jag tappar tålamodet (så klart):
- NU HOPPAR DU FÖR BÖVELEN IN I BILEN PÅ STUBERTEN, UNGE! ANNARS ÅKER JAG MED BEBISEN SÅ FÅR DU SITTA ENSAM HEMMA HELA DAGEN!!!!!
-Varför är du så arg, mamma? frågar han då lugnt
Jaa, varför?
Undrar Anna
Mobbad
Här sitter man på jobbet och sliter sitt hår. Det är alldeles tyst så när som på två kreatörer som sitter och tisslar lite. Inte för att det råder total koncentration här utan för att alla andra har gått till Guldnyckeln på kalas. Kreatörerna skall också gå dit snart. Inte jag. Bara lilla jag skall inte gå. Buhu. Stackars, stackars mig. Varför skall inte jag gå? Vet inte.
Piss och skit
Har förberett ett telefonmöte för i morgon hela dagen. Vässat argumenten och gått igenom kostnader. Här skulle det bli beslut och vi skulle komma igång med produktionen. Jooo, då!
Nu ringer kunden och meddelar att de fått nya budgetdirektiv och inte kan diskutera frågorna i morgon. Blä blä blä!
Det finns massor av annat att diskutera så det blir möte ändå men det hade varit skönt att komma framåt. Vi behöver komma igång med produktion, annars får jag ingen semester i sommar. Och jag skulle gärna vilja ha semester i sommar. Konstigt va?
Till skillnad från Ellen som har knäppa kunder som vill hävda sin kompetens (som de inte har) och blir dåliga kunder därför, så har jag en kund som uttryckligen har sagt att hon inte gillar att arbeta med kommunikation. Inte optimalt läge för mig som jobbar med kommunikation. Men man gör vad man kan!
Nu ringer kunden och meddelar att de fått nya budgetdirektiv och inte kan diskutera frågorna i morgon. Blä blä blä!
Det finns massor av annat att diskutera så det blir möte ändå men det hade varit skönt att komma framåt. Vi behöver komma igång med produktion, annars får jag ingen semester i sommar. Och jag skulle gärna vilja ha semester i sommar. Konstigt va?
Till skillnad från Ellen som har knäppa kunder som vill hävda sin kompetens (som de inte har) och blir dåliga kunder därför, så har jag en kund som uttryckligen har sagt att hon inte gillar att arbeta med kommunikation. Inte optimalt läge för mig som jobbar med kommunikation. Men man gör vad man kan!
Jag varvar ner.
Det kanske låter konstigt eftersom klockan är 0730. Men jag har haft så mycket på jobbet senaste veckorna och tränat hårt att jag är over and out. Jag är i gasen från 0500 varje morgon och somnar inte förrän vid midnatt och adrenalinet pumpar 24/7.
Så jag varvar ner.
Genom att sitta här:
och tittar på:
och lyssnar på:
Och läser:
Jag känner mig sjukt New Yorkig.
Bra känsla. Bra.
- I min lilla värld av blommor// Ellen
Så jag varvar ner.
Genom att sitta här:
och tittar på:
och lyssnar på:
Och läser:
Jag känner mig sjukt New Yorkig.
Bra känsla. Bra.
- I min lilla värld av blommor// Ellen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)