Titt ut!

Så här skall det vara... Jämt.

Jag får skäll...

Lotta...jag skäms. Vi har haft en blogg i 4 dagar och jag har inte berättat det. Jag får skämmas. Jag håller med. Ofräsigt! Ni som inte förstår vad jag menar se första (den enda) kommentaren i Gucci-inlägget. Lotta...Lotta...Lotta...

In heaven på eleven

Vi var i Lissabon i september. Det blev en intressant upplevelse. Vi hade planerat allt så fräsigt med exakt hur mycket shopping, mat och sprit det skulle bli men så hade jag någon form av huvudvärksvirus så jag sabbade allting. Det var bara för Ellen att dra runt på en invalido. Ut i några timmar och så måste jag hem och ligga på hotellet. Och sedan ut igen. Tur bara att vi hade bokat så fräsigt och flåååådigt hotell. Första kvällen låg vi på rummet och åt klubba. Club sandwich alltså. Mmmmmm. Minibaren var det absolut inget mini över. Men det innebar ju att vi överlevde även den misär det innebär att inte kunna gå ut.

Så här skall en minibar se ut! Kallt i kylen och i de utdragna lådorna allehanda sprit. Och en spårvagn av oförklarlig anledning. Kanske var det det hotellet menade när de hävdade att de var barnvänliga.

Äntligen fick vi också njuta av frukost på rummet, något som papporna tycker är överdriven excess och sådant som inte skall förekomma. De kom upp med ett bord med vit duk och blommor och hela skiten. Mumsigt.





Det jag ville komma till var att trots allt huvudvärksrelaterat elände så lyckades vi i alla fall komma iväg på Eleven. En härlig stjärnkrog av modernt snitt. Härlig utsikt över staden och riktigt supergod mat. Avsmaknings-hummermeny och champagne rakt igenom som sig bör. Vi åt så vi höll på att storkna. På slutet var vi så illamående att vi knappt orkade äta någonting. De undrade så klart om vi inte tyckte om maten vilket ju inte alls var fallet. Ruggigt pinsamt. Det var sååååå gott men det gick inte att pilla ned mer. På bilden är det lilla fördrinken, Taittinger Rosé, var det inte? Och en liten Amuse Bouche. Varför är det inte så hemma varje dag?

Gucci - bär det frukt nu?

www.gucci.com . Så. Nu har jag länkat dit. Kan vi, snälla, få en väska nu? Eller i alla fall en nyckelring? Det vore fräsigt. Tack på förhand./Ellen och Anna gm Ellen

Kanarieöarna!

I år, över julen, åker vi till Kanarieöarna. Igen. Samma som varje år. Detta är ett otyg som pappan med familj alltid gjort känns det som. Inte jag. Barnen har ingen aning om vad julen är (ångest) och vi packar ihop våra blekfeta kroppar och drar iväg. Alla ska med. Mammor, pappor, kusiner, mormor och bröder och svägerskor och ja, så håller det på. Förra året var en vinst. Bra hotell. Grym utsikt och bra mat. Utmärkt väder. Barnen älskade det. I år har pappan i familjen bestämt att vi ska tillbaks till samma ställe! ALARMKLOCKA!!! Kan det bli lika bra som förra året. Rimligtvis inte - det är ju mig vi pratar om! Om en månad vet vi. Fräsigt eller ofräsigt. Give and take. Följ med på den spännande resan på en blogg...nära dig. Som tur är åker vi hem och firar nyår som det ska vara. Med tant (som jag delar bloggen med) och farbrorn som bytt däck. Fräsigt!

Vän...

www.fotoakuten.se

Pratade just med en vän, *J*. Hon är hängig. Hon behöver ett inlägg i kärlekens tecken. Det behöver hon verkligen. Och det kommer här. Hang in there! Fräsigt va?

Höstsjuk eller om det är vintersjuk hur som helst....

så vad f*n. VAD F***************N!!! Jag tog influensaspruta för två veckor sen och nu är jag hemma i TADAAAAAAAAA influensa. Fiasko, humbug och ofräsigt. Skitofräsigt. Faktiskt.

Dessutom är barn nr2 hemma och är likadant sjuk som jag. Även det - ofräsigt.

Hittar inte heller sladden till min mobil så att jag kan föra över bilder till bloggen. Ofräsigt. Men då hittade jag den här eminenta sidan: www.fotoakuten.se där man kan ladda ner gratis bilder. Ytterst ödmjukt...och fräsigt! God morgon

Måndag morgon

Det finns måndagmorgnar och måndagmorgnar. För en av våra grannar verkar detta ha blivit en synnerligen måndagsmässig måndagmorgon. Såg dem backa ut från sin uppfart när jag hastade iväg mot bussen. De bor nedåt gatan på vägen mot bussen så jag var hela tiden vänd åt deras håll. Bilen backar ut och börjar köra nedåt. efter någon meter saktar den in, kanske stannar den helt, kanske inte. Hur som helst så öppnas dörren i baksätet och dottern (10-års åldern) börjar kliva ut. Plötsligt börjar hon skrika i världens vrål. Jag undrar vad fasiken är på gång. Först trodde jag att hon hade ett udda sätt att påkalla grannbarnens uppmärksamhet, men det visar sig att mamma rullat vidare med bilen och kört över dotterns fot/vrist/ben. Något av det. Inte särskilt fräsigt alls med andra ord. Jag tyckte jag hade en lagomt risigt morgon för att det blev lite hektiskt, men jag lyckades i alla fall fly hemmet helskinnad. Och utan att åsamka någon annan större skada. Med reservation för eventuella mentala ärrbildningar. Som mamma i det huset mår jag säkert inte särskilt bra just nu i alla fall. Lär ju bli någon stund på akuten. Flickan hade enligt uppgift ingen känsel i foten när jag gick förbi i alla fall och kunde inte stödja sig på den. Uj, uj.
Sov som en klubbad i natt. Skönt. Fick till och med lite sovmorgon. Men inget gott som inte har något ont med sig - därav ovan beskrivna stress. Kerstin skall komma idag och städa. Hurra! Det behövs verkligen.
Spinning igår, ännu inga krämpor men fy apa vad jobbigt det var. Han som leder passet är så fruktansvärt käck också. Och så där skönt fast i åttiotalet på något vis fast han ideligen försöker motbevisa det men än den ena konsiga nittiotalslåten, än den andra. Första gången jag gick på hans pass körde han bara hårdrock och det var ett ruggigt bra pass. Ganska stinkande musik, men det fick ju fart på flåset i alla fall. Tyvärr verkar jag vara ensam om det för nu skall det vara evinnerliga fjantlåtar. Nåväl. Trött blir man i alla fall. Kanske därför jag sov så skönt.
Jaha, skadade fötter verkar vara legio denna dag. Skulle fått besök här på jobbet men det visade sig att mitt möte brutit tån och inte får röra sig så mycket. Så nu får jag svida på mig pälsen igen och strutta iväg nedåt byn. Obs! Totalt pälsfri päls. Mer kappa av vanligt snitt. Men det är ju jag som är kund! Skall jag verkligen orka gå..? Vad begär man av mig egentligen?