onsdag 5 januari 2011

Dagis eller tv?

För en stund sedan säger barnet till mig:
- Du är en sån loser mamma!

Var har han fått det ifrån? Dagis eller TV?
Hoppas TV men förmodar dagis...


Så det så, sa Anna

Hoppsan

Ej för känsliga tittare!
Vardagsrumsgolvet i ett obevakat ögonblick:



Så det så, sa Anna

Modern maskin?

Min (vår?) tvättmaskin är från 2008 och skall vara det senaste, snajdigaste som fanns att få från Electrolux på den tiden. Kanske det. Men i så fall ifrågasätter jag starkt exakt hur mycket Electrolux vet om tvättmaskiner. Det är inte vi som köpt den utan vi har ärvt den av den tidigare husägaren som då var marknadschef på Electrolux.
1. Det finns inget snabbprogram. Hur jäkla konstigt är inte det i elbesparingsiverns tid? Ibland har man ju grejer som är så där halvsmutsiga eller som det är skitbråttom med och då tycker jag att ett snabbprogram är bra.
2. Har börjat försöka använda barnlåset, knapplåset, sedan bebisen regelmässigt går och stänger av maskinen mitt i programmet. Men har nu sedan tre försök då insett att maskinen stänger av sig själv en minut in i programmet om barnlåset är på. Och sedan måste man ju stänga av barnlåset för att kunna sätta på den igen. Sätter man på barnlåset igen innan man sätter på maskinen igen så stänger den av sig igen. OSV. Typ obra.
Än så länge tvättar den rent, så den är väl bättre än diskmaskinen som ju behöver en sådär tre varv på sig. Men ändå. Moderna maskiner borde väl ha allt? Vår gamla Cylinda som var över tio år hade väl fungerande både etta och tvåa så det är ju inte rocketscience direkt.

Får mig att återigen ifrågasätta killens uttalande att man kan köra barnens overaller i torktumlaren. Det får man ju inte för Polarn O Pyret så det gör man ju inte. Har inte heller gjort det. Men han hävdade att den vi har är så state of the art att det visst går. och mellan oss följde ett antal nähä - joho - nähä -joho osv. Glad nu att jag aldrig provat.

Griniga gamla gubbar

Igår var vi med kompisar på Barnkulan i Orminge. Efteråt gick vi och åt lunch på Tre med kök eller vad de heter. Där serveras väldigt god och vällagad bricklunch. Vilket ju så klart innebär att man beställer och hämtar mat och allt annat själv. Vi kom tidigt för att hinna före lunchruschen. När vi kom var det exakt 0 personer i kö och minst 15 bord lediga.
Generellt håller jag med om att man under lunchrusningen inte ska ta bord innan man tagit mat eftersom det kan innebära att de som redan fått sin mat blir utan bord. Då det inte rådde någon risk för det och då båda vuxna hade varsin ettåring på armen och ett större barn vid handen sade jag; "Vi tar väl ett bord och beställer sedan" varpå en byggargubbe började bjäfsa om att man inte ska göra så. Föreslog att han då gärna kunde stå och hålla i ettåringen åt mig medan jag beställde mat åt oss andra. Det ville han inte och puttrade därifrån. Fullt vid borden blev det kanske strax innan vi gick.
På väg till bilarna gick vi på en gångväg ute och de större barnen sprang lite hit och dit men både jag och den andra mamman var måna om att be dem flytta sig om vi mötte någon. Så klart!
Men eftersom det är snö ute hör man inte alla som smyger sig på bakifrån. Hade någon som gjorde så gjort sig till känna genom ett ord, en harkling, eller liknande hade vi så klart flyttat på barnen illa kvickt. Men istället kom ett äldre par smygande och väl framme gormar gubben; "Kan man få komma fram här va!" med synnerligen otrevlig stämma, och så börjar han liksom veva sig fram genom det som han tydligen upplever som en hel hord. "Ett litet ursäkta hade räck gott" säger den andra mamman men gubben som ju så klart aldrig promenerat med barn bara stormar förbi och tanten snörper på munnen i hans kölvatten. Hon som förmodligen faktiskt har promenerat med barn minns väl att det var en helt annan pli på barnen förr med det där selektiva minnet som ju är de äldres privilegium. Vi konstaterar snabbt att det är stora brister i uppfostran åtminstone i äldre generationer kring Orminge. Men de är väl för upptagna att gnälla på att det finns simhall i Saltis och inte i Boo att de glömmer sin egen del i det stora hela!



Så det så, sa Anna