Städat!

Jag gick ut på en promenad så att städerskan skulle få vara i fred. När jag gick gjorde jag samma sak som jag skrev om i två inlägg längre ner; jag S-K-R-E-K och pratade en bokstav i timmen och visade med händerna vad jag menade.

L-Ä-G-G N-Y-C-K-L-A-R-N-A D-Ä-R D-O-M S-K-A V-A-R-A N-Ä-R D-U G-Å-R. För att den döva, halvkorkade och icke svensktalande städerskan skulle förstå så gestikulerade jag med händerna exakt hur en nyckel såg ut.

-Visst, det ordnar jag. Jag är hos dig till 1230 ungefär. Sa flickan. På liten bruten svenska. 

Även den här gången var hon svensktalande, o-döv och inte speciellt korkad.

Oooooops she did it again!

Det kom ett besök till någon här på kontoret. Repa-tanten gick för att meddela. Kom tillbaka till besöket med ett: "Näe, jag kunde inte hitta henne någonstans". Besöket meddelar att jag är säker på att det var nu. Samtidigt låter det i en av toadörrarna längre in i lokalen. Varpå repa-tanten ylar: "Gulligullan! (Kan vi låtsas att hon heter) Ditt besök är här" Mera slammer i toadörren och ett (ganska irriterat) "Ja, kommer snart".
MEN VARFÖR kan man inte bara be besöket sätta sig ned som svar på att han är säker på att det var nu, och säga att hon kommer säkert snart. Sedan smyga iväg till Gulligullan och meddela? Man måste väl inte basunera ut att "Nu när Gulligullan bajsat klart efter lunch så är hon redo för dig?" Fattar inte.

Äckliga snigel, akta dig. Akta dig. Akta dig.

Mitt värsta skräckscenario om vad som händer efter döden: 

Jag vaknar upp, av mitt egna skrik. Kallt om magen. Jag känner mig lite slemmig. Och knögglig. Jag blir irriterad och det känns som om mina ögon, inte bara sitter på två antenner utan också far in och ut beroende på hur rädd jag är.

Jag är rädd också. Typ hela tiden. Jag har alltså återgått till jordelivet som snigel. Fy fan. Inte ens ett skal har jag fått utan är plain and simple en snigel. Jag vet mitt öde. Jag kommer fram i regn (fy fan). Jag ska lämna slemspår efter mig (fy fan). Jag kommer hitta en död kompis som jag förväntas äta på (fy fan). Jag kommer behöva ha sex med en annan, lika äcklig snigel (fy fan). 

Dessutom; när jag dör - då kommer jag ju inte bara bli gammal och trilla av pinn, utan jag vet minsann redan vilka alternativ som åligger mig. Dessa är A) Bli klippt i mitten B) Bli inlåst i en plastpåse med två hundra andra sniglar och lagd för dvala i någon frys C) Någon kastar salt på mig, antenn-ögonen åker in i kroppen (vart tar dom vägen egentligen?) och sen ska jag smälta (också gärna ihop med ett gäng andra äckliga snigelkompisar). Vi har ett D) också. Då blir jag överkörd av en cykel och blir till slem.

Bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete?

Städerskan är på semester. Hennes vikarie kom precis. Jag är ett under av fördomsfullhet och kan tydligen inte dölja det. När jag öppnar dörren artikulerar jag och pratar i ultratrapid: HEJ! Ä-R D-E-T O-K-E-J O-M J-A-G Ä-R D-Ä-R U-P-P-E? (Jag talar högt som tusan. Ifall att hon inte bara är utländsk utan döv också). 

Absolut, det går bra svarar hon på något bruten svenska. Hmm...hon kunde både svenska och höra.

Fräsigt Ellen. Fräsigt.

För Ellen att komma ihåg:

Dom flesta som bor i Sverige kan faktiskt svenska och är inte döva. CHECK.