Barnet har utslag. Stor diskussion om vad set kan vara på dagis. Barnet har inte feber, inte ont i halsen och har aldrig tidigare uppvisat någon överkänslighet. Men det snackas femte sjuka hit och allergi dit. För att få tyst på snacket och så klart för att veta att det inte behöver någon form av behandling tog jag utslaget till doktorn i morse.
Smal sak tänkte jag, men barnet på vilket utslaget sitter tänkte annorlunda. Efter svininfluensa-spruta tjohejset är han nu rädd för doktorn. Väldigt behändigt. Först en timmes skrik hemma och sedan kaos på sjukan. Puh!
"Villintevillintevillintevillintevillintevillinteeeeeeeeeeeeeeeee!!!!!!!!!!"
Själv känner jag bara orkarinteorkarinteorkarinteorkarinteeeeeeeeeee!!!!!!!
När så doktorn efter långt och länge får ta en sekunds titt på en mikromillimeter av utslaget så tycker hon, precis som jag gjort, att det verkar vara ett virusutslag. Bra! Då går vi hem tänker jag.
- ELLER, säger doktorn, så är det scharlakansfeber.
????? Var kom det ifrån? Det vill vi INTE ha.
- Håll kontakten. Får han feber och ont i halsen är det inte så bra.
Näe, minst sagt. Jag vet ju att det inte är scharlakansfeber och hade jag inte gått till doktorn så hade jag sluppit nojan. Hatar doktorn. Varför är inte medicin en exakt veteskap som matte exempelvis? 1+1 är ju 2, inte 2,5 eller eventuellt 1,75 om det är fullmåne.
Fnas. Det slår mig att sonens utbrott kanske har med mig att göra... Psykologi är också ett jävulens påfund.