onsdag 3 mars 2010

Så det så

TV-idiot som jag är måste jag säga att Roomservice är mycket sämre nu med hela ligan av inredare och designers. Typiskt tråkigt.

GE MIG!




Tack!

Ett skratt förlänger livet.

Alltså. Om ett skratt förlänger livet så kommer jag bli 120 år. På den här arbetsplatsen (arbetar på reklambyrå), så skrattar vi nästan jämt. Det flamsas från morgon till kväll och jag tror att det är få arbetsplatser som ens skulle tycka att det var okej och normalt.

Men som vi skrattar. Skrattar och arbetar hårt.
Jag är lycklig som har den förmånen ändå.

"Den är lut!"

Jag har precis varit på NK. Jag var där med Jenny. Vi skulle köpa det nya fina bruna Chanel-lacket. Som var slut. Kommer in igen en annan gång. Så här gick det hela till iaf (ihopdragen version):


Jag och Jenny: Hej, vi är sugna på det nya bruna chanel-lacket.
Kvinna bakom disken: Ååååh, den äj luuut.
Jag funderar och funderar och kommer på att den förmodligen är slut. Att det är det hon menar.
Kvinna bakom disken: Men det finns en lista man kan skjiva upp sig på ellej så kommej ni in om två veckoj. Då finns den igen. Den äj lut.
Jenny: Det svarta nagellacket - är det bra?
Kvinna bakom disken: Åh den äj jättefin. Vilka fina naglaj du haj.
Jag gick till en annan del och bad om hjälp med Chanel vitalumiere.
Jag: Kan du hjälpa mig med vilken färg jag ska ha.
Kvinnan bakom disken/numer framför disken: Åh, jag pjövaj. Men. Du måste smöja in dig näj det äj så häj kallt och vintej. En fet nattkjäm.

Och frukt är också godis.

Yeah right!

Sopigt

Tisdag är sophämtningsdag, så också igår. Konversation vid frukostbordet:
Barnet: - Pappa! Titta sopbilen! (Något stort och vitt kör förbi utanför köksfönstret.)
Pappan: (Läser tidningen) - Nej då, det var inte sopbilen.
Mamman: - Just det, det är tisdag. Vi får ställa ut soporna fort! (Halvnaken och med barnet i knät)
Pappan: - Ja, ja! (Fortsätter läsa)
Barnet: Sopbilen!
Pappan: - Nej, det VAR inte sopbilen.
Utanför: BRRUUM!!!
Pappan tittar till slut upp och tar barnet till fönstret.
Barnet: - Sopbilen!
Mamman: - Skit, nu missade vi den!
Pappan: - Nej vi hann se!

Just, det är ju det det handlar om - att se sopbilen. Inte att den skall hämta soporna.
I diskussionen som följde efteråt framkom att det tydligen var mitt fel. Jag kunde ju gått ut naken med bebis på armen. Pappan var upptagen med sin frukost. Och förresten kunde jag ju ställt fram soptunnan redan igår. Men inte han, eller vad?
Förra veckan ställdes inte soporna ut för vi skulle vara borta och vi hade så lite. Men nu är vi hemma och fyller lätt en dryg soppåse om dagen. Välkomna mot slutet av veckan för att beskåda sopberget!

Arbetar du med jobbiga kunder/klienter/personer?

Då kan ni klicka HÄR. Den fick jag av min fina kollega Åsa. Roligt och så inser man att jobbet bara är ett jobb. Och att vissa har det lite jobbigare än andra.
/Ellen-nu-inte-ute-och-vimsar-i-fel-delar-av-stan-med-galen-buss-utan-på-kontoret.

Vart tog slutstationen vägen?


Hjälp. Hjääääälp. Min buss är en direktbuss från Nacka. Slutstation är Slussen*. Varför sitter jag nu då på Centralbron i samma buss? Vart har min slutstation tagit vägen?

* Slussen är två stationer innan Centralen i Stockholms tunnelbanenät där jag tillslut hamnade. Jag fattar fortfarande inte varför.

- Posted from Ellens iPhone