Besviken

Vi åt nobelmenyn i fredags. Alltså man har inte så höga förväntningar normalt sett när man skall äta mat lagad för så många, men det vi åt i fredags var riktigt dåligt faktiskt. Fick mycket bättre mat i Åre förra året believe it or not. På Holiday Club. Då var vi dock bara 800 pers så det var väl de sista 100 som tog knäcken på kocken.
Och rödtjutet var korkat. Inte helt optimalt.

Ångest

Melodifestival i antågande. HATAR DEN. Man kan inte tävla i musik. Särskilt inte när landets alla sjuåringar får rösta. Så det så.

Till råga på eländet...

Jag brukar vara den som släcker och stänger när vi har kalas med jobbet. Jag tycker att det är en viktig uppgift att se till att det blir ordentligt gjort samt att alla gäster har trevligt så länge det varar. I fredags var jag så himla sliten att jag gick hem direkt efter middagen, innan ens taffeln var bruten. Dessutom var det så lite alkohol under middagen att jag knappast kan ha varit påverkad. Så jag missade allt kul. Dessutom under den tid jag var där satt jag på fel ände av bordet så det var inte så lattjo ens då.
Dagen efter tyckte pappan att jag ju kunde vara glad att jag slapp vara bakis och skakis. VA? Har typ aldrig mått sämre. Inte ont i huvudet, men i övrigt så bakis i kroppen som man kan bli. Så trött att jag inte orkade röra en fena. Helt klart bortkastat att gå hem så tidigt om jag ändå skulle må så. BAJS.
Ryktet säger dock att alla andra hade trevligt, så det är ju bra. Men eftersom jag inte var där kan jag inte räkna med skvaller. Damn.

Att få chansen att briljera inför företaget...

Vi hade kickoff i fredags. Jag slet mig ur sjuksängen och pallrade mig iväg. Hade ju en uppgift att uppfylla; total förödmjukelse inför i princip hela firman, i alla fall de 900 närvarande.
Så här var det: I våras var det lite gnälligt på kontoret för vi kände att vi jobbade hårt som fasiken och fick väldigt lite tillbaka av företaget. Så vi åkte på konferens till Marsstrand och det var trevligt och spriten flödande och alla var glada som man brukar i sådana lägen. Sista konferensdagen presenterar en av cheferna en film: "Det har ju varit lite motigt under våren och nu har vi kommit på en rolig aktivitet att göra tillsammans. En belöning för allt hårt arbete och en chans att synas i företaget." Hmmm, funderar man, vad kan det vara? Jo, filmen rullar och Linda Bengtzing kommer lallandes i en trappa. Vi skall göra körslaget och sjunga kör åt Linda Bengtzing på kickoffen. WHAT???? Var i ligger belöningen i det? Jag gillar ju inte ens Linda.
Även om flera av killarna blev till sig så klart och har varit det hela hösten. Lite mindre nu dock när hon är på smällen. "Jag tänker minsann inte ta hand om hennes unge". Eh, näe, jag tror inte att hon kommer att be dig heller.
Så det har övats, kanske sisådär en fem gånger under hösten. Några sjunger ganska bra och andra mindre bra. Men stämmor har det varit och märkligt har det låtit.
Så tänker man att det kanske inte är så farligt att gå upp på scenen och göra detta efter några drinkar efter middagen, särskilt med tanke på alla drinkar publiken har fått i sig vid det laget. MEN tydligen skall vi inleda kickoffen med vår sång kl 10 på morgonen typ. EHHH? Och jag skall fram och sjunga i mick på scenen. Shit i brallan. Så pinsamt.
Men det räcker inte med det. Vi skall sjunga samma sång flera gånger under dagen för cheferna tror att alla kommer att tycka att det är såååå kul och sååååå bra. MEn det är det inte. Och det känner man att publiken inte tycker. Bara det att han som bestämmer inte direkt har fingerspitzsgefühl. Eller inte alls om man säger så. Så det blir bara töntigare och töntigare och lamare och lamare. Middagen är sedan i stadshusets Blå hall. Pampigt som attan och då skall vi så klart upp för urtonde gången. AAAAAHHHHH.
Alltså. Ute i kedjan tycker man sedan gammalt att HK i princip bara är ett waste of space. Efter fredagens uppvisning i slöseri med tid och pengar så tror jag knappast att bilden har stärkts tyvärr. Men vi fick ju i alla fall tillfälle att visa upp oss. Från vår bästa sida. Min nyckelkompetens kan man säga.
Jag säger inte att det inte var kul, för det var det. Men en gång hade räckt.
Bilder kommer senare.

Tillbaka?

Både barnet och jag är sjuka. Jag har varit sjuk i över en vecka och barnet nära på lika länge. Pallrade oss iväg till läkaren idag, men han ville inte ge oss något knark. Så vi får försöka tillfriskna på egen hand. Jag brukar ju vara ganska sjuknärvarande på jobbet, men jag kan ju inte tvinga barnet till detsamma så nu hänger det mest på honom. Hans sprutande fontäner till ögon med en aldrig sinande ström av självlysande var lär inte imponera på fröknarna. Nå i alla fall, jag skall försöka göra mitt jobb här i alla fall.

Co-driver sjuk

Min co-driver Anna är sjuk. Jag tycker att ni ska skriva en pigga-på-dig-hälsning så hon och barnet kommer ur den hög med sjukdomar som besudlar dem!

Kvalitutta - ingen kul historia...

blev summan av den här omröstningen, tätt följt av "Tänka på refrängen". Sen har vi biddevitten (eller middevitten som någon påpekade. Dialektalt tydligen). Några få tyckte att knyta ihop säcken var halväckligt och lika många grädde på moset. Vi på Fräsigt förstår er alla. Samtliga uttryck är ju inte okej på något vis. Inte alls faktiskt. Nu öppnar en betydligt mer fräsig enkät. Enjoy!

Jane Hellen!

I min ungdoms glada dagar (ja, jag är ju för fasiken 35 år nu) använde jag Jane Hellen-schampo. Bara. Alla visste det och alla sniffade i mitt hår titt som tätt. Jag kan just nu, inte minnas om jag använde det för att det luktade gott eller om det var för att det var bra. Förmodligen det första.

Sen försvann schampot från hyllorna. Någon enstaka gång kunde man hitta det på Galne Gunnar i Arninge (kommer ni ihåg Galne Gunnar?). Härom dagen såg jag att dom har det på Rusta. Fröjd i huset blev det när mamma köpte 4 flaskor Jane Hellen till mig. Imorse tog jag mitt sedvanliga bad och tvättade håret med Jane Hellen. 

Nu vet jag varför jag hade Jane Hellen när jag var liten. Det var inte för att det var bra. Kolla in burret. But damn I smell good!