Alltid roligt att se vilken typ av år ens leverantörer har haft; det kan man alltid mäta på de klappar man får. Hittills ser skörden ut så här:
Bäddset - snyggt och bra kvalitet - troligen bra år
Pepparkaksformar - varken till eller från
Fotbollar till Unicef - dåligt år. Men bra omtanke så fint ändå så klart. De brukar dock ge champagne.
Får se om det glider in mer under nästa vecka eller om alla andra haft superrisiga år.
fredag 12 december 2008
Julefrid i juletid
Idag tänkte jag ta en anekdot med lite julstämning. Jag kom att tänka på det apropå pianolektionerna nedan.
Jo, det begav sig cirka anno 2002, eller så. Familjen Alm var hemma hos oss på traditionsenlig julsupé. Middagen var avslutad och vi var på god väg in i den x-tonde flaskan av något alkoholhaltigt. Ellen och jag hade för länge sedan lämnat fniss-stadiet och var mer någonstans i apgarv-dregel kombon, som så ofta blir resultatet av våra gemensamma övningar. Vi tänkte att vi skulle förgylla soarén med lite stämningsfulla julvisor. Man ser ju framför sig den bild vi hade; snön gnistrar vit utanför, månen sveper sin slöja kring landskapet. Inne är brasan tänd och stearinljusen vaggar sakta på borden. Två sockersöta töser stämmer upp i sång medan en av dem klinkar vackra toner på pianot, ögonen glittrar och kinderna är rosiga av salighet. Scratcccchh (någon lyfter upp pickupen lite våldsamt ni vet). Så blev det nu inte riktigt: Anna har tagit pianolektioner i 7 år men spelar ändå inte mer än hjälpligt. Dock skulle sången kompas. Pianot är inte stämt för fem öre. När det flyttade in i huset var det inte stämt på säkert 20 år, men då så skulle vi vänta 2 månader så att det fick sätta sig på sin plats innan vi stämde det. Och det ledde till att vi glömde bort det. Någon av tangenterna låter inte ens när man slår på den. Så i ett alldeles för långsamt tempo, ibland till och med helt avstannat (då jag letar tangent) spelas nu falska julsånger. Anna sjunger i en tonart som förmodligen aldrig varit nära den ursprungliga och Ellen sjunger en annan. Dessutom så bryr sig inte Ellen om att stanna när musiken stannar, vilket ju Anna gör eftersom hon vet när hennes fingrar står stilla. Detta leder till att Ellen alltid ligger åtminstone en vers före Anna. Och det är inte direkt ljuvlig kanon utan snarare olidlig kakafoni. Har vi senare fått höra. I våra öron och ögon är det fortfarande enligt bilden ovan. Dessutom bryter vi titt som tätt ut i skratt, ni vet sådant där när man inte får luft och på grund av att man glömmer stänga munnen så börjar allt som finns i den att rinna ut. Man kan inte vara helt säker på att inte någon av oss kissade lite i byxan, det är mycket möjligt. Vilket julkort! Tänk om man kunde visa det här istället för Musses pianoklink på julafton. Vilken succé!
Har senare insett att pianot hörs inte bara ut på gatan utan även in i grannens hus. De tyckte kanske inte succén var lika uppenbar. But what the hell, ytterligare en insats för fastighetspriserna på gatan!
Ridå.
Jo, det begav sig cirka anno 2002, eller så. Familjen Alm var hemma hos oss på traditionsenlig julsupé. Middagen var avslutad och vi var på god väg in i den x-tonde flaskan av något alkoholhaltigt. Ellen och jag hade för länge sedan lämnat fniss-stadiet och var mer någonstans i apgarv-dregel kombon, som så ofta blir resultatet av våra gemensamma övningar. Vi tänkte att vi skulle förgylla soarén med lite stämningsfulla julvisor. Man ser ju framför sig den bild vi hade; snön gnistrar vit utanför, månen sveper sin slöja kring landskapet. Inne är brasan tänd och stearinljusen vaggar sakta på borden. Två sockersöta töser stämmer upp i sång medan en av dem klinkar vackra toner på pianot, ögonen glittrar och kinderna är rosiga av salighet. Scratcccchh (någon lyfter upp pickupen lite våldsamt ni vet). Så blev det nu inte riktigt: Anna har tagit pianolektioner i 7 år men spelar ändå inte mer än hjälpligt. Dock skulle sången kompas. Pianot är inte stämt för fem öre. När det flyttade in i huset var det inte stämt på säkert 20 år, men då så skulle vi vänta 2 månader så att det fick sätta sig på sin plats innan vi stämde det. Och det ledde till att vi glömde bort det. Någon av tangenterna låter inte ens när man slår på den. Så i ett alldeles för långsamt tempo, ibland till och med helt avstannat (då jag letar tangent) spelas nu falska julsånger. Anna sjunger i en tonart som förmodligen aldrig varit nära den ursprungliga och Ellen sjunger en annan. Dessutom så bryr sig inte Ellen om att stanna när musiken stannar, vilket ju Anna gör eftersom hon vet när hennes fingrar står stilla. Detta leder till att Ellen alltid ligger åtminstone en vers före Anna. Och det är inte direkt ljuvlig kanon utan snarare olidlig kakafoni. Har vi senare fått höra. I våra öron och ögon är det fortfarande enligt bilden ovan. Dessutom bryter vi titt som tätt ut i skratt, ni vet sådant där när man inte får luft och på grund av att man glömmer stänga munnen så börjar allt som finns i den att rinna ut. Man kan inte vara helt säker på att inte någon av oss kissade lite i byxan, det är mycket möjligt. Vilket julkort! Tänk om man kunde visa det här istället för Musses pianoklink på julafton. Vilken succé!
Har senare insett att pianot hörs inte bara ut på gatan utan även in i grannens hus. De tyckte kanske inte succén var lika uppenbar. But what the hell, ytterligare en insats för fastighetspriserna på gatan!
Ridå.
Nunna eller hammarhaj?
I natt hade jag en märklig dröm. Vi var några stycken, blandat kollegor och andra vänner, hemma hos min närmaste chef. Plötsligt så reser hon sig upp och säger att vi måste gå hem för hon och hennes man skall gifta sig (de är redan gifta). Hennes man var i drömmen någon helt annan än den hon faktiskt lever med. Fast bara på utsidan, det var egentligen samma person. Chefen började springa till någon båt som skulle avgå från ett stenbrott någon stans i höjd med Danvikstull. Min kollega lilla Y skulle vara fotograf. Chefen sa; jag har sett några av hennes bilder och jag gillar verkligen vad hon har gjort så därför har jag bett henne fota. Till saken hör att chefens man till yrket är fotograf så kraven är knappast låga. Jag blev lite småputt eftersom det ju är min favoritsak att göra; fota bröllop. Fotade för övrigt familjen Alms bröllop. Tjusigt värre. Nåväl. När jag såg den stass som fotografen tvingats ikläda sig försvann all avundsjuka i ett nafs. Hon skulle ha fotsid lång vit klänning med röd brodyr på bröstet och en gigantisk vit vikt hatt på huvudet. Modellen var lite av en korsning mellan sådana där stora nunnegrejer, ni vet där det vita sticker ut från huvudet och en gigantisk hammarhaj. Längst ut hängde lite tofsar också. Måttligt klädsamt.
Chefen hade dragit och glömt att meddela sin man var bröllopet skulle stånda. Han rände runt som en yr höna i lägenheten och hittade inte ut. Jag tyckte att han nog kunde vara lugn eftersom det knappast kunde starta utan honom men det hjälpte inte. Till slut fick en annan kollega i alla fall iväg honom åt rätt håll. Bara det att han var lite osäker på om det var Särna eller Järna han skulle till. Och det är ju lite skillnad, ligger inte riktigt åt samma håll.
Inga av oss som var i lägenheten var bjudna men vi var plötsligt där ändå. Och blev utkastade. Sjysst!
Lilla Y är på utbildning, men på måndag måste jag fråga henne om hatten. Den var f-n inte okej. Undrar just var hon köpt den?
Chefen hade dragit och glömt att meddela sin man var bröllopet skulle stånda. Han rände runt som en yr höna i lägenheten och hittade inte ut. Jag tyckte att han nog kunde vara lugn eftersom det knappast kunde starta utan honom men det hjälpte inte. Till slut fick en annan kollega i alla fall iväg honom åt rätt håll. Bara det att han var lite osäker på om det var Särna eller Järna han skulle till. Och det är ju lite skillnad, ligger inte riktigt åt samma håll.
Inga av oss som var i lägenheten var bjudna men vi var plötsligt där ändå. Och blev utkastade. Sjysst!
Lilla Y är på utbildning, men på måndag måste jag fråga henne om hatten. Den var f-n inte okej. Undrar just var hon köpt den?
För att inte tala om Piano.
Pappan ville lära sig att spela fiol. Mamman tyckte att sådant gnidande kunde bli aningens outhärdligt och styrde därför över de musikaliska önskemålen till piano. Det skulle bli bättre även av andra skäl: 1. Vi har ett piano, 2. Jag kan åtminstone hjälpligt spela och skulle därmed kunna ge lektioner.
Sagt och gjort. Lektionerna startade och han var väldigt inne i det. I ungefär 5 minuter. Sedan gav han upp. Vi kom så långt som Bambi. Ni som någonsin spela något ur Carl Bertil Agnestigs böcker vet hur långt det är. Inte jätte. Typ sidan 2. Om ens det. Tur där att inte en Stradivarius inhandlats. Bortkastade pengar!
Sagt och gjort. Lektionerna startade och han var väldigt inne i det. I ungefär 5 minuter. Sedan gav han upp. Vi kom så långt som Bambi. Ni som någonsin spela något ur Carl Bertil Agnestigs böcker vet hur långt det är. Inte jätte. Typ sidan 2. Om ens det. Tur där att inte en Stradivarius inhandlats. Bortkastade pengar!
torsdag 11 december 2008
Pappan som kan Italienska.
Jag vill göra tillägg. Pappan som kan Italienska skulle också för typ två jular sen plugga franska. Det skulle gå i ett huj. Pappan är nämligen lättlärd. Anna gjorde slag i saken och köpte upp sig på diverse fransk litteratur som pappan fick i julklapp. I maj hade vi middag. Då hade han lärt sig en sak. Översatt till svenska blev det: Hur mycket är banken (Anna korrigera mig om jag har fel). Fräsigt.
Hej Italienska!
Pappan i familjen är tydligen ett språkligt geni. Om han får säga det själv. Har just meddelat att italienska och göteborgska är ganska lika. I relation till franska. Så att om du vill prata italienska skall du prata franska med göteborgs-dialekt. MMMmmmmmm, jorå.... Det skall nog gå bra för honom med.
Mamman håller på att komponera en meny till lördagens soaré, och det har blivit en toskansk meny. Men då fick jag så klart nedslag från pappan på att jag planerade pepparkakor med roquefort-ost till fördrinken (glögg eller bubbel med lingon). Roquefort är ju inte italienskt. Näe, det är ju inte det. Men det är ju lucia. Som är italiensk. Pepparkaka är det inte så det spelar ingen roll om jag byter till italiensk ost heller. Skit it. Kan kanske kalla det "råcköfårrte". Det var så språkgenit kom till sin konklusion för övrigt. Suck.
Mamman håller på att komponera en meny till lördagens soaré, och det har blivit en toskansk meny. Men då fick jag så klart nedslag från pappan på att jag planerade pepparkakor med roquefort-ost till fördrinken (glögg eller bubbel med lingon). Roquefort är ju inte italienskt. Näe, det är ju inte det. Men det är ju lucia. Som är italiensk. Pepparkaka är det inte så det spelar ingen roll om jag byter till italiensk ost heller. Skit it. Kan kanske kalla det "råcköfårrte". Det var så språkgenit kom till sin konklusion för övrigt. Suck.
Julis med mera
Jag råkar ha luskat ut vad vi skall få i julklapp från jobbet, så jag tar delvis tillbaka mitt påstående från tidigare idag. Flådigt. Fräsigt menar jag. Kan behövas så här i finanskrisens dagar. Hellre det än ytterligare en fleecefilt.
On a different note: Någon som vet var jag kan hitta äkta drottningtiaror för under tusenlappen? Tänkte att det kunde vara fräsigt till kickoffen. Som skall vara i stadshuset, med nobelmiddagsmaten. Buskis. Då måste ju i alla fall varje kvinna med aktning peta i lite blingbling även i håret, inte bara i decolletaget!
On a different note: Någon som vet var jag kan hitta äkta drottningtiaror för under tusenlappen? Tänkte att det kunde vara fräsigt till kickoffen. Som skall vara i stadshuset, med nobelmiddagsmaten. Buskis. Då måste ju i alla fall varje kvinna med aktning peta i lite blingbling även i håret, inte bara i decolletaget!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)