Städat!

Jag gick ut på en promenad så att städerskan skulle få vara i fred. När jag gick gjorde jag samma sak som jag skrev om i två inlägg längre ner; jag S-K-R-E-K och pratade en bokstav i timmen och visade med händerna vad jag menade.

L-Ä-G-G N-Y-C-K-L-A-R-N-A D-Ä-R D-O-M S-K-A V-A-R-A N-Ä-R D-U G-Å-R. För att den döva, halvkorkade och icke svensktalande städerskan skulle förstå så gestikulerade jag med händerna exakt hur en nyckel såg ut.

-Visst, det ordnar jag. Jag är hos dig till 1230 ungefär. Sa flickan. På liten bruten svenska. 

Även den här gången var hon svensktalande, o-döv och inte speciellt korkad.