Har insett att dagisbarn i 2-3 års åldern utgör värsta bästa raggarna. Tyvärr ganska bortkastat eftersom typ ingen på vårt dagis är singel. Av föräldrarna alltså. De flesta barnen är det nog. Men liksom, barnen har ju inga hämningar och kastar in föräldrarna i samtal med varandra.
Barnet är speciellt förtjust i en pojkes pappa. Så varhelst vi ser honom skall han springa dit och kramas och prata och leka. Och bredvid står jag och pratar och leker. Inget kramande.
Barnen har värsta höksynen. Igår på väg hem från dagis gick vi ganska långt ifrån lekparken. Plötsligt utbrister barnet: "Där är Elias!" Eh, jaha, jag ser ingenting. Men barnet har dartat iväg åt parken till och hojtar om Elias pappa. När jag kommer närmare ser jag lite vagt något som rör sig bakom en buske i bortre änden av lekparken. Ja, och där var ju Elias och Elias pappa. Och de drar iväg och leker och kvar står jag och pratar med Elias pappa...
Konstigt att det aldrig händer när de andra barnen är med sina mammor... Eller det kanske gör det när barnet är med pappan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar