Mitt värsta skräckscenario om vad som händer efter döden:
Jag vaknar upp, av mitt egna skrik. Kallt om magen. Jag känner mig lite slemmig. Och knögglig. Jag blir irriterad och det känns som om mina ögon, inte bara sitter på två antenner utan också far in och ut beroende på hur rädd jag är.
Jag är rädd också. Typ hela tiden. Jag har alltså återgått till jordelivet som snigel. Fy fan. Inte ens ett skal har jag fått utan är plain and simple en snigel. Jag vet mitt öde. Jag kommer fram i regn (fy fan). Jag ska lämna slemspår efter mig (fy fan). Jag kommer hitta en död kompis som jag förväntas äta på (fy fan). Jag kommer behöva ha sex med en annan, lika äcklig snigel (fy fan).
Dessutom; när jag dör - då kommer jag ju inte bara bli gammal och trilla av pinn, utan jag vet minsann redan vilka alternativ som åligger mig. Dessa är A) Bli klippt i mitten B) Bli inlåst i en plastpåse med två hundra andra sniglar och lagd för dvala i någon frys C) Någon kastar salt på mig, antenn-ögonen åker in i kroppen (vart tar dom vägen egentligen?) och sen ska jag smälta (också gärna ihop med ett gäng andra äckliga snigelkompisar). Vi har ett D) också. Då blir jag överkörd av en cykel och blir till slem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar