My proudest moment

...So far...
Skulle hjälpa barnet att klä på sig ytterkläderna. Det var ju ganska kallt, sådär en tio minus, så det blev lite extra fleecebrallor och så som skulle på. Vi använder vårt garage som plats för alla ytterkläder och så, så vi var där inne och härjade. Där hänger vi också tvätten på tork. Det är nymålat och fräscht så det är inte som ett gammalt äckligt förrådsgarage.
I alla fall. Barnet börjar härja bland de tvättade kläderna som hänger på tork och lyckas välta omkull en ställning så att allt det rena ligger på golvet. Barnet klampar omkring på pappans vita skjortor och så. Inte helt lyckat. Vi håller på. Jag jagar och skäller och får på ett plagg, och sedan skall det jagas och skällas ett tag innan man får på nästa och så vidare. Barnet bara skrattar. Och skrattar och skrattar. Ju mer mamman skäller desto mer skrattar barnet. Man börjar lite lätt med sluta nu. Kom hit nu. Nu räcker det. NÄE NU RÄCKER DET SÄGER JAG! Till slut blir det: KOM HIT NU JÄVLA UNGJÄVEL!!!!! MMMmmmmmm mamman är nöjd med sin pedagogiska språkinlärning. Och barnet kiknar av skratt. Fy fan. Till slut är vi i alla fall i väg. Kommer fram till dagis och de skall vara inne. Så det vara bara att klä av eländet igen. Tänk om man kunnat gå de 200 metrarna med honom naken så slapp man skiten helt.
Det bästa med det här är, nu när jag fått lite tid att reflektera, att garageporten är tunn så att allt man säger hörs ut. Hoppas verkligen att någon gick förbi när jag skällde ut min tvååring. NOT.