Okej, Kerstin har gått och jag har fått mat. Så nu, istället för att hungra ihjäl, vill jag typ kräkas. Jag gjorde så klart två hamburgare istället för en, som hade räckt förträffligt. Och jag var tvungen att smeta i mig båda två på en gång. Och de var inte ens goda och det visste jag ju egentligen innan jag ens gjorde dem. Varför blir det alltid så? Har samma problem med kebab. Jag kan liksom längta efter det fast jag egentligen vet att när jag väl äter det så tycker jag att det är äckligt. Har bett pappan i familjen att påminna mig varje gång att jag inte vill ha. Men det gör han inte för han vill helst att vi skall äta kebab till middag varje dag. Eller det var fel, alla dagar han inte vill dricka vin. Eller så kan vi lösa det så att det blir kebab till lunch varje dag och något annat mer vinanpassat till middag. Då skulle han må. Men inte jag. Jag skulle kräkas. Fast jag skulle inte fatta det förrän efteråt alltså.
Två hamburgare ligger likt en säck sand i botten på magen på mig. Jag äter alltid som om någon höll en laddad pistol i tinningen på mig. MÅSTE ALLTID ÄTA UPP. Kan inte lämna. Det är en förbannelse. Om jag varit någon annan hade jag haft lår som hängde ned till gatan, men som tur var är det mest arslet och tuttarna som hänger än så länge.
Måttlighet är bara för medelmåttor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar