En av barnets bästisar på dagis är tvåspråkig - svenska och engelska. Pappan talar engelska med barnen. Var där på kalas i söndags och undersökte då ämnet en smula eftersom pappan trots allt har ett väldigt svenskklingande namn (Björn). Så jag frågade om han hade släkt utomlands eller så. Jodå, sade han med viss tvekan, "jag är lite amerikan". Hans sätt att säga det fick mig att inse att jag inte skulle fråga vidare.
I måndags tog jag en prommis med en av dagismammorna, och hon hade undersökt vidare. Tydligen hade hans pappa jobbat på Atlas Copco och de hade bott lite varstans i världen, bland annat i USA.
Men hallå! Inget fel i att göra sina barn tvåspråkiga - tvärt om! Engelskan är ju en enorm tillgång i dessa dagar. Men kan man inte bara säga så? "Jag tycker att språk är viktigt och engelskan en omistlig tillgång" eller något i den stilen, istället för att säga att man är amerikan?
Att ha bott där en stund gör en ju inte till amerikan. Det har jag med och jag är hur svensk som helst även om jag behärskar språket och kulturen flytande.
Roligt i alla fall tycker jag att det är.
Ännu roligare, eller kanske sorgligare, och helt inte alls tillhörande ämnet, är att de alla sover i samma rum hela familjen. Mamma, pappa och två barn - 4 och typ 6 år gamla. Barnen har egna sängar men i föräldrarnas sovrum. Så har inte vi det och jag är väldigt nöjd över det. Så trots att de har en hel villa använder de den som en tvåa. Praktiskt.
Ja, ja, amerikaner är ju lite knäppa! (Skulle väl aldrig komma på tanken att dela rum ens när barnen är bebisar men ändå).
