Nyfiken och bestört

Idag satt vi tre stycken i vårt rum på jobbet och jobbade på i godan ro.
Plötsligt ylar det som tusan utanför. Först tänker jag studentflak, eftersom de är rätt vanliga i maj. Men så kommer jag på att det ju är september och då brukar de ju vara mindre vanliga.

"Vad fan är det som pågår?" säger jag ut i rummet.

"Ny hundfajt" tror någon.
"Slagsmål" säger en annan.
"Fylletant" tänker jag.

Vi tittar ut. Och ser en tjej slash kvinna som står och gråter våldsamt utanför. Ni vet så där så tårarna sprutar och det skriks och hon böjer sig framåt om och om igen.
Bredvid står en kille slash snubbe och säger random ord men rör henne inte.

"Den jäveln har varit otrogen!" säger den andra tjejen i rummet.
"Nä! Dåligt besked från Mama Mia?" tror en kille.
"Men det tar ju de hand om däruppe!" säger jag. "Jag tycker det ser ut som om någon typ dött... Öppnar vi hör vi vad hon skriker..."

Vi tittar på varann. Så kan man ju inte göra? Men ett tu tre så är fönstret på vid gavel.

Suck... Då har "tyvärr" snubben börjar hålla om tjejen så hon har slutat skrika. Darn.

Bekymrad. Orolig. Bestört. Fast ärligt talat mest nyfiken.