För en stund sedan bar jag ett gäng lådor med ett gäng liter saft i varje cirka hundra meter från Tösses över Karlavägen till mitt jobb och upp för två trappor. Första vändan värkte det lätt i armarna och jag kunde inte riktigt skaka loss efteråt. Andra gången var lådorna mer fulla och det skrek redigt i armarna, jag flåsade som en KOL-sjuk och banne mig om det inte kom ett stånk och ett stön när jag kom fram till dörren och ställde ned lådan.
Nu har det gått 10 minuter drygt och jag skakar fortfarande i armarna om jag försöker lyfta något och bara att sitta vid tangentbordet och skriva får bicepsen att påpeka att de finns. Inte helt tillfreds med detta upplägg. Hur klen får man vara?
Nästa år röstar jag för att vår sommarpresent till våra kunder skall vara varsin påse med bomullsrondeller istället. Inte lika gott men mycket lättare.
Värt att notera är också att samtliga de som anmälde sig frivilligt att hjälpa repa-tjejen att hämta dessa flaskor var av kvinnligt kön. De manliga med lite mer muskelmassa i överarmarna lös verkligen med sin frånvaro i detta upprop. Jag tolkar det som att de inte vågade för att de skulle bli avslöjade som lika veka som jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar