Att få chansen att briljera inför företaget...

Vi hade kickoff i fredags. Jag slet mig ur sjuksängen och pallrade mig iväg. Hade ju en uppgift att uppfylla; total förödmjukelse inför i princip hela firman, i alla fall de 900 närvarande.
Så här var det: I våras var det lite gnälligt på kontoret för vi kände att vi jobbade hårt som fasiken och fick väldigt lite tillbaka av företaget. Så vi åkte på konferens till Marsstrand och det var trevligt och spriten flödande och alla var glada som man brukar i sådana lägen. Sista konferensdagen presenterar en av cheferna en film: "Det har ju varit lite motigt under våren och nu har vi kommit på en rolig aktivitet att göra tillsammans. En belöning för allt hårt arbete och en chans att synas i företaget." Hmmm, funderar man, vad kan det vara? Jo, filmen rullar och Linda Bengtzing kommer lallandes i en trappa. Vi skall göra körslaget och sjunga kör åt Linda Bengtzing på kickoffen. WHAT???? Var i ligger belöningen i det? Jag gillar ju inte ens Linda.
Även om flera av killarna blev till sig så klart och har varit det hela hösten. Lite mindre nu dock när hon är på smällen. "Jag tänker minsann inte ta hand om hennes unge". Eh, näe, jag tror inte att hon kommer att be dig heller.
Så det har övats, kanske sisådär en fem gånger under hösten. Några sjunger ganska bra och andra mindre bra. Men stämmor har det varit och märkligt har det låtit.
Så tänker man att det kanske inte är så farligt att gå upp på scenen och göra detta efter några drinkar efter middagen, särskilt med tanke på alla drinkar publiken har fått i sig vid det laget. MEN tydligen skall vi inleda kickoffen med vår sång kl 10 på morgonen typ. EHHH? Och jag skall fram och sjunga i mick på scenen. Shit i brallan. Så pinsamt.
Men det räcker inte med det. Vi skall sjunga samma sång flera gånger under dagen för cheferna tror att alla kommer att tycka att det är såååå kul och sååååå bra. MEn det är det inte. Och det känner man att publiken inte tycker. Bara det att han som bestämmer inte direkt har fingerspitzsgefühl. Eller inte alls om man säger så. Så det blir bara töntigare och töntigare och lamare och lamare. Middagen är sedan i stadshusets Blå hall. Pampigt som attan och då skall vi så klart upp för urtonde gången. AAAAAHHHHH.
Alltså. Ute i kedjan tycker man sedan gammalt att HK i princip bara är ett waste of space. Efter fredagens uppvisning i slöseri med tid och pengar så tror jag knappast att bilden har stärkts tyvärr. Men vi fick ju i alla fall tillfälle att visa upp oss. Från vår bästa sida. Min nyckelkompetens kan man säga.
Jag säger inte att det inte var kul, för det var det. Men en gång hade räckt.
Bilder kommer senare.