Det är ljuvligt att vara mamma. Ibland... Särskilt nu när barnet verkligen börjar spegla det man själv säger och gör...
Igår var vi och fikade hos en gammal kompis som har tre barn. Jättekul så klart och barnet ville inte åka hem.
Mamman: Men, vi får åka hit och leka någon annan dag. Klockan är mycket.
Barnet: Sluta tjata, mamma!
Mamman (en stund senare): Nu är det dags att åka.
Barnet: Stick härifrån, mamma! Du och pappa kan åka hem och jag kan stanna kvar. Kanske.
Härligt, är nästan säker på att det inte är jag som lärt honom det sista, men känner tyvärr igen det första. Sådant låter inte bra ur en mun som inte ens är tre år gammal, men man kan ju inte låta bli att skratta...
Härom kvällen satt jag och pappan och pratade om något, och jag tror att jag återberättade det någon annan sagt i ironisk ton.
Då säger barnet: Är du arg, mamma?
Mamman: Nej, älskling, jag är inte arg på någon.
Barnet: Nehej, då är du galen.
Hmmm, förvisso helt sant... Kan det vara någon som fått höra "Jag blir galen!" lite för ofta från sin mor?
När jag hämtar på dagis brukar barnet säga: Jag har letat efter dig.
Och jag brukar fundera om det är något fel på barnet. Varför skulle du leta efter mig på dagis? Du vet ju att jag kommer och hämtar dig på eftermiddagen. Jag sitter inte i lekrummet och väntar tills det är dags att gå hem. Men nu har det gått upp för mig att det betyder att han har längtat efter mig. Det är ju en helt annan sak... Lilla hjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar