onsdag 3 december 2008

Marmeladkulor. Jag kan inte släppa det.

Två ynkliga kommentarer om dom här jävligt äckliga bollarna fick jag i förra inlägget. Kan inte släppa det. Kommentera bort skiten, från hyllorna. NU!

5 kommentarer:

Fräsigt sa...

Eeeeehhhh...jag gillar marmeladkulor...

Fräsigt sa...

JAG VET ATT DU HATAR DEM. SOM JAG. DU ÄR JAG. JAG ÄR DU.

Fräsigt sa...

Jo visserligen men de är nödgodis. Marmeladkulor och körsbärspraliner är nödgodis. Marmeladkulorna äter man som de är och körsbärspraliner biter man av toppen på, häller ut spriten och körsbäret i vasken (eller närmaste buske - anekdot kommer) och så äter man chokladen.

Anonym sa...

Jag brukade vara en vän av marmeladkulor. Faktiskt. I egenskap av gravt sockerberoende, spelade det liksom ingen roll vad jag det handlade om, bara det var ... just det - socker som huvudingrediens. Och den fördelningen går liksom inte att klaga på när det gäller marmeladkulor. Detta var innan min bror, i ett anfall av psykisk julinstabilitet, eller vad det nu var fråga om, gav mig ett kilo marmeladkulor. ETT KILO. Gröna. Marmeladkulor. Det gick som det gick. Jag överdoserade å det grövsta. Jag såg katastrofen komma, och jag gjorde inget för att hindra den. Ur hand i magsäck, med frenesi. Så oändligt puckat. Julen -83 (här hugger jag till, det kan ha varit både -82 och -84) var en studie i illamående.

JAG HATAR MARMELADKULOR! Burn to hell, vidriga missfoster.

Anonym sa...

jag älskade marmeladkulor när jag var liten (jag var ett konstigt barn)! jag tycker inte om dem längre, men jag älskar körsbärslikörerna! jag är inte konstig nu, men jag har förstått att jag tillhör en minoritet (elit?)..

/snyggbrunettosv..