Apropå Sandhamnsburlesk

Vilket så klart är spot-on!

Fast det jag kom att tänka på var en gång på förra jobbet när jag hade svart stickad klänning och sådana där håliga tights, eller mönstrade strumpbyxor, fast svarta på mig. Klänningen gick till knät och det var vinter och jag hade stövlar som också gick till knät så det var hur anständigt som helst.
Då i alla fall satt jag vid mitt skrivbord inne på mitt rum och han som numer är VD där, då var han utvecklingschef, kom in och satte sig brevid på en pall. En väldigt ordningssam och mild människa med mycket humor men som jag aldrig tidigare sett arg, eller på något sätt gjort något konstigt förutom möjligen att vara ovanligt snål. En helylle kille och dalmas som jag trivdes väldigt bra med.
Och jag snurrade skrivbordsstolen en gnutta åt hans håll för att vända mig mot honom i vårt samtal, vilket i mina ögon känns som det naturliga i en sådan situation. Eller hur?
Då tittade han på mig (klänningen visade väl lite mer lår när jag satt ned) och sa:
- Vilka vackra ben du har!!

Sån konstigt, oväntad sak att komma från honom.

Jag sa tack och började prata jobb. Men det kändes inte helt bra. Jag tror han ville vara snäll bara. Allt annat är uteslutet. Hade han sagt fin klänning hade det inte varit en grej alls. Men "vackra ben"?

Kontorsburlesk.