Det är en dryg vecka kvar till bebis. Eller, egentligen kan det ju hända när som helst. Har bestämt att det i alla fall inte kan vara mer än max 17 dagar kvar nu, och det är inte så troligt att jag går över 9 dagar den här gången vilket jag gjorde förra gången. Men några dagar kanske...
I alla fall så har en känsla som jag minns från förra gången börjat smyga sig in i mitt sinne. Helt orimlig men så känns det ändå; Om man väntar på något som är lite måttligt olustigt och tiden går - då kanske det inte blir av?
Ni är säkert bekanta med följande scenario: Säg att du bokat ett möte med någon extern. Du har inte alls lust att ta det mötet, i alla fall inte nu. Det kan vara en säljare vars grejer du inte vill köpa eller ett möte angående en relation som det är lite fnurra på för tillfället eller något liknande. Och så har du satt mötet till kl 11. Kl 10.55 har ännu ingen kommit och du börjar tänka - tänk om de inte kommer! Vad skönt, då slipper jag. Och så fortsätter det så för varje minut som går och ju längre tiden går desto större blir ju sannolikheten på något sätt att det inte blir av.
Ja, och det är så det känns nu. Fast jag ju vet att för varje minut som går så kommer jag närmare det faktum att det faktiskt kommer att bli av. Men som sagt, det känns helt tvärtom. Blir det inte av nu, så kanske det aldrig blir av. Men det vore ju inte särskilt vare sig önskvärt eller hälsosamt i det här fallet.
Har ytterligare ett logiskt felslut i mitt huvud. Tänker att det vore skönt om bebisen kom nu så att man får sova någon gång. Det går nämligen inte att sova längre för hur jag än ligger så värker det någonstans och värker det inte så sparkar bebisen bakut för ställningen är inte bekväm för den. Men som vi alla vet, det är ju knappast så att man sover mycket med en nyfödd...
Har helt enkelt gått och blivit lite småkorkad på äldre dar. Hoppas det går över med tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar