Det finns måndagmorgnar och måndagmorgnar. För en av våra grannar verkar detta ha blivit en synnerligen måndagsmässig måndagmorgon. Såg dem backa ut från sin uppfart när jag hastade iväg mot bussen. De bor nedåt gatan på vägen mot bussen så jag var hela tiden vänd åt deras håll. Bilen backar ut och börjar köra nedåt. efter någon meter saktar den in, kanske stannar den helt, kanske inte. Hur som helst så öppnas dörren i baksätet och dottern (10-års åldern) börjar kliva ut. Plötsligt börjar hon skrika i världens vrål. Jag undrar vad fasiken är på gång. Först trodde jag att hon hade ett udda sätt att påkalla grannbarnens uppmärksamhet, men det visar sig att mamma rullat vidare med bilen och kört över dotterns fot/vrist/ben. Något av det. Inte särskilt fräsigt alls med andra ord. Jag tyckte jag hade en lagomt risigt morgon för att det blev lite hektiskt, men jag lyckades i alla fall fly hemmet helskinnad. Och utan att åsamka någon annan större skada. Med reservation för eventuella mentala ärrbildningar. Som mamma i det huset mår jag säkert inte särskilt bra just nu i alla fall. Lär ju bli någon stund på akuten. Flickan hade enligt uppgift ingen känsel i foten när jag gick förbi i alla fall och kunde inte stödja sig på den. Uj, uj.
Sov som en klubbad i natt. Skönt. Fick till och med lite sovmorgon. Men inget gott som inte har något ont med sig - därav ovan beskrivna stress. Kerstin skall komma idag och städa. Hurra! Det behövs verkligen.
Spinning igår, ännu inga krämpor men fy apa vad jobbigt det var. Han som leder passet är så fruktansvärt käck också. Och så där skönt fast i åttiotalet på något vis fast han ideligen försöker motbevisa det men än den ena konsiga nittiotalslåten, än den andra. Första gången jag gick på hans pass körde han bara hårdrock och det var ett ruggigt bra pass. Ganska stinkande musik, men det fick ju fart på flåset i alla fall. Tyvärr verkar jag vara ensam om det för nu skall det vara evinnerliga fjantlåtar. Nåväl. Trött blir man i alla fall. Kanske därför jag sov så skönt.
Jaha, skadade fötter verkar vara legio denna dag. Skulle fått besök här på jobbet men det visade sig att mitt möte brutit tån och inte får röra sig så mycket. Så nu får jag svida på mig pälsen igen och strutta iväg nedåt byn. Obs! Totalt pälsfri päls. Mer kappa av vanligt snitt. Men det är ju jag som är kund! Skall jag verkligen orka gå..? Vad begär man av mig egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar