TEBAX.

Äntligen hemma till det normala. Uppkopplingen sög på hotellet därför har Anna varit eminent som oss båda. Vi har en hjärna nämligen men två kroppar. 

Färgen som man fick på sig försvann på flyget. Fräsigt.

Flyget förresten. Vilken succé. Förutom att jag är skitflyg-rädd så fick vi sitta längst bak vid toaletterna. Både på dit och hemresan. Vidrigt. Det luktade ömsom bajs och ömsom citrus-tallbarrs-spray. Vedervärdigt. Dessutom har ju jag tagit reda på att om planet nödvändigtvis måste störta och någon klarar sig så är det inte dom längst bak. Mer fräsigt.

Nåväl. På vägen hem drabbades vi av tanten från helvetet. Det började med att dom lutade bak sina stolar utan att fråga. Vilket gör att barnen hade svårt att sitta ordentligt. Eftersom man inte kan luta bak stolarna längst bak så innebar det att tanten framför (som lutade stolen) vart skitsur hela tiden. Så fort dom petade i hennes rygg. 

När barn 1 råkade klämma barn 2:s finger vände hon sig om för tionde gången och skrek åt barnen. Då fick jag nog. Följande utspelade sig då:

Jag: Vad är ditt problem. Har du några som helst problem med mina barn så tar du det med mig och inte min 3-åriga son

Kärringjävel: mummelmummelmummel

Jag: Säg det du vill högt istället om du vågar.

Kärringjävel: ...

Jag: Eller, om du har sådana problem med barn så kanske du inte ska åka på charter. Du kanske ska åka reguljärt. Och har du inte råd med det så kanske du ska stanna hemma.

Kärringjävel: mummelmummelmummel

Jag: Och säg det direkt till mig...

Kärringjäveln håller tyst.

Väl av på flygplatsen går jag fram till henne (eftersom hon står och blänger) och säger: Har du några problem så kan du ta det nu med mig? Det har hon naturligtvis inte (fegtant). 

Och vågar du inte ta dem nu  med mig så kan du få mitt nummer och ringa ringa mig sen. Vill du ha det? Och näe, det ville hon inte. 

Till tanten säger jag så här: TÖNT!