Jag lovade mig själv i januari att mitt jobb aldrig ska gå ut över mina barn. Trots hård press och sinnessjuka deadlines (jag vet att jag inte är ensam).
Imorse spårade det. Barnen gjorde inget fel förutom att söla. Och dom är ju barn. Barn sölar.
Jag fick utbrott. Lilla är hostig. Stora jättetrött.
Men jag och mitt "jätteviktigaaaa jobb" kunde inte sluta härja och stöka.
Vi (reklambyrån) har en superviktig presentation som vi måste vara med och lyssna på idag.
Ingen i arbetsgruppen är där. Bara jag. Jag är sedermera viktig idag. Eller mina öron är. Och det på min kropp som ska registrera det som behövs.
På riktigt - hur dum i huvudet är jag? Sen när blev reklam viktigare än mina barn?
Jag har en vän som arbetar på
Tobiasregiatret. D E T är ett viktigt jobb. Reklam är inte viktigt. Eller såklart att det är viktigt för många eftersom det kan handla om att överleva på marknaden.
Men i mitt liv? Fan heller.
Nu åker jag in - tar presentationen. Gör anteckningar. Sen drar jag hem till mina barn. Som är både halvsjuka och halvtrötta.
P.S. Hej, jag är bitr. chef så jag har min badge så alla kan se:

Retad idag?
Hell yes!
- I min lilla värld av blommor// Ellen