Ja, och bara för att jag skrev gud och kristen i det förra inlägget fick jag nu på blogger massor med förslag på andra bloggar och hemsidor för kristna, och kristna förskolor. Hurra, spot on!
Nu när jag skrivit orden igen så får jag väl sjuuuuukt många kristna förslag. Kristen, kristen, kristen...
onsdag 15 september 2010
Utflykt
En bra sak med vårt nya dagis är att de gör många utflykter och annat roligt som barnen tycker om. Idag är det dags för en till, och barnen tycker verkligen om det. Mamman däremot är riktigt tveksam.
Idag skall de nämligen till kyrkan. Vårt kommunala dagis med en gnutta Reggio Emilia inriktning men liksom utan trostillhörighet går till kyrkan flera gånger per termin.
Fröken: "Idag får du bylsa på dig alla regnkläder för vi skall gå till kyrkan!" Extremt uppåt och glättig.
Jag: "Till kyrkan, vad kul". Tillkämpat positiv.
Tyst stund av påklädnad av exakt allt som finns på hela dagis eftersom det fullständigt vräker ned från skyn.
Jag igen: "Vad gör ni i kyrkan då?"
Fröken: "Idag är det höstträff så de skall få plocka löv och lägga på ett bord och sedan så pratar prästen om det."
Jag: "Vi är inte direkt kyrkliga i vår familj."
Fröken: "Nej inte vi heller, men barnen tycker det är jättekul. De får sjunga sånger och så."
Jag: "Men det är inte en massa tjafs om gud väl? Han finns inte hemma hos oss"
Fröken: "Nej då" och sedan säger hon inte mer för både hon och jag vet ju att sångerna är kyrkosånger. Så klart. Om hur gud målar hela världen i alla möjliga färger på hösten. Eller något liknande i alla fall.
För mig är det inte okej. Faktiskt inte. Jag vet att det är lite fint här ute att vara kyrklig. Och man skall engagera sig i kyrkans gemenskap och hej och hå. Alla i gamla mammagruppen gick på öppna förskolan i kyrkan. Men inte jag. Aldrig i livet. Jag är inte lite fin. Verkligen inte. Jag är en glammig ateist, inte en lite fin fejkkristen. Så det så.
Och skall mina barn finna gud så skall de göra det under upplysta former, inte via dagis indoktrinering. Till och med upprörd är jag.
Men det får väl lov att vara okej. Bra som sagt att de gör något.
Barnets mormor dog när jag var liten. På dagis, det gamla i och för sig, har de sagt att hon är i himlen. Jag har brottats ganska mycket med det eftersom himlen ju för mig inte finns. Hon är ju ingenstans utom möjligen inom mig och alla andra som minns henne. Men det är lite svårt att förklara för en treåring, så till slut gav jag med mig och tyckte att okej då, det är väl himlen. Men där drar jag gränsen. Stenhårt.
Får ta och prata lite med barnet och dagis så får vi se.
Idag skall de nämligen till kyrkan. Vårt kommunala dagis med en gnutta Reggio Emilia inriktning men liksom utan trostillhörighet går till kyrkan flera gånger per termin.
Fröken: "Idag får du bylsa på dig alla regnkläder för vi skall gå till kyrkan!" Extremt uppåt och glättig.
Jag: "Till kyrkan, vad kul". Tillkämpat positiv.
Tyst stund av påklädnad av exakt allt som finns på hela dagis eftersom det fullständigt vräker ned från skyn.
Jag igen: "Vad gör ni i kyrkan då?"
Fröken: "Idag är det höstträff så de skall få plocka löv och lägga på ett bord och sedan så pratar prästen om det."
Jag: "Vi är inte direkt kyrkliga i vår familj."
Fröken: "Nej inte vi heller, men barnen tycker det är jättekul. De får sjunga sånger och så."
Jag: "Men det är inte en massa tjafs om gud väl? Han finns inte hemma hos oss"
Fröken: "Nej då" och sedan säger hon inte mer för både hon och jag vet ju att sångerna är kyrkosånger. Så klart. Om hur gud målar hela världen i alla möjliga färger på hösten. Eller något liknande i alla fall.
För mig är det inte okej. Faktiskt inte. Jag vet att det är lite fint här ute att vara kyrklig. Och man skall engagera sig i kyrkans gemenskap och hej och hå. Alla i gamla mammagruppen gick på öppna förskolan i kyrkan. Men inte jag. Aldrig i livet. Jag är inte lite fin. Verkligen inte. Jag är en glammig ateist, inte en lite fin fejkkristen. Så det så.
Och skall mina barn finna gud så skall de göra det under upplysta former, inte via dagis indoktrinering. Till och med upprörd är jag.
Men det får väl lov att vara okej. Bra som sagt att de gör något.
Barnets mormor dog när jag var liten. På dagis, det gamla i och för sig, har de sagt att hon är i himlen. Jag har brottats ganska mycket med det eftersom himlen ju för mig inte finns. Hon är ju ingenstans utom möjligen inom mig och alla andra som minns henne. Men det är lite svårt att förklara för en treåring, så till slut gav jag med mig och tyckte att okej då, det är väl himlen. Men där drar jag gränsen. Stenhårt.
Får ta och prata lite med barnet och dagis så får vi se.
tisdag 14 september 2010
Kärlek!
Booty express
Om att vara mamma.
Stora är sjuk. Han ringer mig till jobbet från sin mobil som han har fått av sin morfar (tack så jävla mycket pappa). Han ringer inte en gång, inte två, utan 518 gånger. Han längtar efter mig, han vill fråga om han får en glass, han vill veta när jag kommer hem. Osv. Vid 1630 ger jag upp och åker hem. Jag hinner inte ens kissa - så fort vill jag hem. Stora har nämligen ringt och gråtit och vill att mamma kommer hem. Jag väljer med hjärtat och åker hem.
Jag ska träna vid 1930 och måste äta innan och helst inte för nära träningen så att jag kräks. Men.
Det var länge sen, sen jag satte mig själv i främsta rummet.
Så.

Jag börjar med att plocka upp i hallen (jag måste kissa), det som "den" som vabbar inte har gjort. Sen sätter jag på en tvätt.

Jag ska ju resa bort i övermorgon. Jag måste ju ha kläder. (Och fuck, jag måste kissa. Nu.)
Sen har jag tydligen lovat barnen att spela lite pingis.

Så det gör jag fastän jag behöver kissa.

Men. Varför ligger det mer kläder och oöppnad post på matbordet? Och varför har jag inte kissat?

Och varför är inte tvättmaskinen påsatt men full? Och varför är inte jag full? Nu måste jag sleva i mig min mat på stående fot. Och-javisst!

Jag måste ju kissa oxå. Jag får göra det medan jag sorterar posten

- A bientôt// Ellen
Jag ska träna vid 1930 och måste äta innan och helst inte för nära träningen så att jag kräks. Men.
Det var länge sen, sen jag satte mig själv i främsta rummet.
Så.

Jag börjar med att plocka upp i hallen (jag måste kissa), det som "den" som vabbar inte har gjort. Sen sätter jag på en tvätt.

Jag ska ju resa bort i övermorgon. Jag måste ju ha kläder. (Och fuck, jag måste kissa. Nu.)
Sen har jag tydligen lovat barnen att spela lite pingis.

Så det gör jag fastän jag behöver kissa.

Men. Varför ligger det mer kläder och oöppnad post på matbordet? Och varför har jag inte kissat?

Och varför är inte tvättmaskinen påsatt men full? Och varför är inte jag full? Nu måste jag sleva i mig min mat på stående fot. Och-javisst!

Jag måste ju kissa oxå. Jag får göra det medan jag sorterar posten

- A bientôt// Ellen
Senast lästa
Dagens noteringar
1) Slussen är fortfarande det äckligaste stället i stan. Det sitter alltid mer eller mindre tuffsiga människor där och duvorna äter kräk. Blä.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



