Vårtecken del 2 eller sanningen...

Det här är mer än vad jag sett tidigare...

Den blivande poolen. Den syns! Det var inte en illusion att vi

faktiskt gjutit den i november och att den finns! Den finns!

Bergshäll. Delvis utan snö. Kan inte komma ihåg

när jag såg vår bergsäll utan snö sist!

Vårtecken del 1

Mina amerikanska inredningstidningar, som jag prenumererar på, har vårinspiration. Jag går igång på alla hundra.

Jag lever!

"Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar." som Kenta skulle sagt!

Mina tankar är på ceasarsallad, hamburgare, nachos, thaimat, grillade räkor, potatissallad, tomat och rödlökssallad mmm. Och så håller jag på.

Sanningen blev detta:


En rostad limpsmörgås med smör. Ost, som jag knappt hade ork att skära och tre skivor banan. Starkt. Skitstarkt.

Dessutom. Stora sparkade Lilla i nacken så han ramlade ner från sängen. Jag vart så arg men hade ingen kraft i magen att skrika ordentligt så det vart ett hysteriskt avgrundsvrål. Det gjorde mig dessutom yr. Så nu har jag sedermera:

1) Blivit kanske världens svagaste kvinna

2) Fått mina barn att tro att jag är en hysterisk ragata och att dom måste vara rädda för mig

3) Förbrukat all ork för idag, känns det som, på 40 minuter.

The way to go fru Alm. Du vet allt hur en slipsten ska dras.

Dagens utsikt.

Den kombineras med toastols-utsikt. Fräsigt.

Kräkskit!

Nä! Ni får inte se mina kräkögon idag. Om dom är kvar. Eventuellt har jag kräkts ut dem.

Jag delar istället med mig av mina rynkor. Det ni!



- Posted from Ellens iPhone

Norrut igen

Nu är vi återigen på väg till fjällen. Denna gång Morbäckssätern där min svägerskas familj har stuga. Så det blir brorsans familj och vi. Hoppas på bra väder men än så länge ligger molnen tunga längs vägen.
På det stora hela gick avfärden smidigt, förutom att maken tycker att det är onödigt att ha så mycket prylar för så få dagar. Men det klart, det är bättre att dra till fjällen utan skidor så man kan sitta i stugan och uggla.
Och så tog barnet hemnyckeln och pillade in den bakom grillen på bilen. Där låg den fint på en liten hylla som inte var helt lätt att nå. Tur att man är så finlemmad, ha ha ha!
Morsan klarade i alla fall biffen och nu är vi på väg.
Men varför hamnar vi alltid i det läget att barnen sover där det finns ok restauranger och så vaknar de sedan vrålhungriga när det är 10 mil till närmsta håla i obygden där det knappt finns mat? Sover de är det ju tyst i bilen så man vill köra på...

One more going down.

Nu är vi två med kräkis. Lilla och jag. Jag och lilla. Ynkliga!


- Posted from Ellens iPhone