Barnens farmor är snurrig. Hon åker mental rutchkana mot barndomen.
Idag var Leila bakar på TV i bakgrunden. När farmor kom in sa hon, vänd mot TV:n:
- Nämen hej, hjärtat!
Och sedan vänd mot oss:
- Här är den trevliga flickan som hjälper oss med brödet.
Leila bakade Schwarzwaldstårta. När den nästan var klar sa farmor:
- Så bra! Då hinner ni smaka innan ni åker.
Jo. Absolut. Förmodligen.
Vi åt pizza till middag. Det är ju enkelt för farfar. Mitt i middagen måste jag gå med födelsedagsbarnet på toa. När jag kommer tillbaka sitter farmor och viker ihop min pizza.
- Vad gör du?
- Ja, men det är ju ketchup på den, det får inte bli kladdigt!
Eh. Nej. Inte mycket ketchup på min pizza. Nej. Och inte blir det kladdigt förrän du sitter och fingrar över hela den. Blä!
Ja. Hej och hå. Glad att jag inte är farfar.
6 kommentarer:
Usch vad tragiskt att behöva avsluta livet så.
Fy sjutton för att bli gammal på det sättet. Så ledsamt. För er också.
Log när jag läste vad du skrev. Inte för att jag är dum eller elak.
Jag minns bara min lilla pappa med ett leende, han hade Altzheimer och dog av det i januari.
Han sa och gjorde så mycket knasigt när han var sjuk. Idag kan jag prata/minnas/skratta åt det.
Det är så fruktansvärt att som anhörig behöva genomlida demenssjukdom. Den som är sjuk lever i sin egen lilla värld och återgår ofta till att leva som barn igen och KAN vara ganska lycklig med det.
Oj det blev mycket svammel men jag hoppas du fattar!
Mammy, jag fattar precis. Svärmor har en ganska lycklig och bekymmersfri tillvaro, förutom när hon ska ringa polisen pga den främmande karl (svärfar) som har kidnappat henne. Eller när hon skräms av den fula tanten som förföljer henne runt huset men bara visar sig i spegeln. Utöver det har hon det bra. Det flyter på.
Farfar däremot hade inte riktigt räknat med här. Hon är i mångt och mycket mindre än min treåring.
På många sätt hoppas vi att det ska gå fort. Kära svärmor förlorade vi ju för länge sedan. Innan vi ens fattade det.
Hahaha!!! Känner igen det du skriver!
Min pappa gick omkring på motorvägen i pyjamas bl a. Vet inte hur många gånger vi fick ringa polisen för han bara drog hemifrån. Mamma kunde inte stoppa honom, då blev han aggresiv (i början av sjukdomen). Men det blev snabbt värre och han fick bo på ett gruppboende sista tiden. Han bara tynade bort. Jag måste såga att vi tyckte alla att det var skönt att han fick somna in. Vi minns honom med glädje och kärlek.
Åh vad jobbigt för er! Och framför allt för farfar. :(
Skicka en kommentar