Kl. 0455 ca så vaknar jag och min man av ett vrål ifrån en trappa ner; MAMMAAAAA, PAPPAAAAAA, HJÄÄÄÄÄLP. HJÄÄÄÄÄLP PAPPAAAAAA PAAAAPPAAAAA HJÄÄÄÄÄÄLP.
Sen börjar ett snyftande och lite tystare rop på hjälp.
Alltså jag blir så jävla rädd att jag inte kan röra mig men "PAAAAPPAAAAAN" springer ner. Där står han. Vår älskade åttaåring. Vår Stora. Och klamrar sig fast vid diskbänken på darriga ben. Han ramlar rakt i famnen på "paaaaappaaaaa" och skriker att han inte orkar stå. Att han inte ser. Att han inte känner sina ben.
En trappa upp ligger jag och mår illa över situationen. Tankarna drar iväg.
När jag tar mig samman och går ner så sitter Stora och skyfflar in mjölk och flingor. Vi pratar inte skyffla utan SKYFFLA.
"Jag orkade inte stå, mamma, och benen böjdes ihop och jag såg inget. Jag blev så rädd!"
Mmm... Blodsockerfall.
Nu ligger den blinda, darriga och magra åttaåringen bredvid mig och susar sött. 4 skålar med flingor och mjölk senare.
- I min lilla värld av blommor/Ellen
8 kommentarer:
När mammor är som bäst.... :-)
Gräsligt. Blodsockerfall är jobbigt.
Det är så läskigt när sånt där händer!
Usch!
Vilken tur att ni var hemma!
Men käre värld..!
Åh lilla! Hoppas ni kan lära honom att äta regelbundet.
Läskigt, vet precis hur han kände. händer mig själv varje morgon typ, järnbrist.
Var med om samma situation för några veckor sedan, men istället för en 8-årig liten kille så blev jag väckt halv tre på natten av min 20-åriga rumskompis som kom inrusande i mitt rum, och med tårarna sprutande skrek att hon svimmat i köket och spytt i hallen...
En stund senare av att ligga på golvet och ett halvt paket riskakor och oboy så somnade hon i sin egen säng igen...
Läbbigt!
Åh stackars liten! Vad läskigt.
Och vad läskigt för mamman.
Skicka en kommentar