Har haft utvecklingssamtal för Stigbjörn på dagis. Jag klarar inte riktigt de situationerna. Trots att de säger att allt är bra: snäll, bra kompis, omtyckt, äter bra, utvecklas bra och allt sådant så gråter jag floder. Jag hinner inte ens sätta mig på deras små ministolar så sprutar tårarna. Inte okej. Och inte är jag glad heller utan det är sådana där ledsentårar som man inte blir av med på hela dagen.
Stolt men jätteledsen mamma idag. Om 8 dagar är det dags för Brynolf. Jag bävar...
3 kommentarer:
Kraaaaaam hjärtat
Jag förstår precis vad du menar. Jag kan tyvärr inte trösta dig med att det blir lättare med åren.
Åh vad jag känner igen mig. Får liksom låtsas vara förkyld och lite snorig för tårarna dyker alltid upp där så fort man satt sig. Varför?? Är det det att man blir så himla rörd av att det finns fler än man själv (och maken) som är så engagerade i ens barn? /skriver en som aldrig annars kommenterar men gärna läser er "braiga" blogg :)
Skicka en kommentar