Då bränner vi upp skorna!!

Jag är verkligen stolt över min morgon. Något att skriva en bok om. Borde platsa i nivå med Anna Wahlgren. Ja, nu med tanke på vad hennes dotter säger kanske jag gör just det. Men det är i så fall inget att yvas över. Barnet blev lite missnöjd över längden på sina jeans som han haft utan skärp och vik säkert tio gånger tidigare. Men nu var de för långa. Så jag vek upp. Han vek upp lite till. Det blev inget bra så han skrek åt mig att vika ned. Jag vek ned. Hämtade skärp. Vek upp. Vek ned. Vek upp... Vidare till överdragsbyxorna som han tycker är för långa. Fick inte på dem så han hoppade runt och skrek och grät. Jag sa åt honom att sitta på golvet så jag kunde hjälpa honom och dra på överdraget och pilla ned jeansen och allt sådant. Var suuuuupernoggrann... Inte bra. Mer gråt och tandagnisslan. På med Sorelkängorna som vi köpte i höstas men som inte behövts förrän nu. Så klart för stora. Och inte sköna här, här, här, eller här... Grät och skrek. Klädde ändå på fleece och jacka på honom. Försökte hela tiden lugna. Sjöng sånger om kiss och bajs men inget hjälpte. Klädde på bebisen. Barnet stortjöt. Såg att lillebror inte har nya skor och blev hysterisk. Försökte förklara att jag inte hittat några i hans storlek. Kan inte säga att jag vägrar lägga 800 spänn på vinterskor som han inte kan ha i höst nu. Alla är påklädda och klara, även jag. Men barnet skriker och gråter. Skorna är för stora. Jag klampar ned för trappen för att hämta mätstickan. Mäter hans gamla i storlek 30 där nere först. Alldeles för små. Och nu kommer det jag är så nöjd med: efter en halvtimmes påklädning och skrik, bråk, gråt och gnäll så brister det och jag smäller igen dörren till klädkammaren, klampar upp för trappen och skriker: "Nu håller du käften!! Jag vill inte höra mer!!" Sliter av honom skon och mäter. Lagom. "Nu har du på dig de här skorna idag så bränner vi dem när vi kommer hem. Vi bränner upp alla pappas pengar om du tycker det är kul!!" Skriker så jag har ont i halsen. Barnet bara stirrar, blir tyst, men slutar så klart inte att gråta. Bebisen säger åt mig att inte skrika. Säger förlåt och kramar om dem men blir senare tvungen att lämna en fortfarande gråtande kille på dagis. Bebisen är helt oberörd men stora killen helt förstörd. Mår inte så bra just nu.