Tjejmilen

Tjejmilen är en mil lång. 10 kilometer. 10 000 meter. Det tar mig ungefär en timme. Jag är inte snabb och inte heller sengångarlångsam utan lite så där lagom. Men som sagt, det är en timmes arbete ungefär. Det är inte så länge. Som ett längre gympass.
Ändå är det under detta lilla pyttelopp utplacerat inte mindre än 4 drickastationer. Så om jag vill kan jag hinka i mig dryck typ varannan kilometer! Ha ha, helt hysteriskt roligt! Eller så kanske jag överlever ändå i septemberhettan...
Hela "instruktionsbroschyren" som ju kom hemskickad i förra veckan är fantastisk. Det är som om vi skulle springa ett maraton eller göra någon annan slags mandomsprov, inte springa en fnuttig mil...
På de timmeslånga passet på gymet har vi varken drickapaus, läkarteam eller massageterapeuter men folk klarar sig hyfsat ändå... Så jag inser ju vilken blåbärsstatus det här loppet verkligen har. Jo, jag vet att det finns duktiga tjejer med också, men det är ju störtkomiskt! Typ förnedrande för dem känner jag.
Det fanns en artikel om hur de som ännu inte börjat träna så här 2,5 veckor innan skulle göra för att komma igång. Ja men vem försöker ni lura? Strosa ni mellan drickastånden och ha ett promenerande kafferep. Bättre det än att stuka foten idag.

Varenda nerv i min kropp skriker "don't do it!" - inte för ansträngningen som ju inte är så farlig. Utan för hela grejen med en tjejmil. Till vilket det går ett tjejtåg. Som är rabatterat. Bara en sån sak får mig att vilja kräkas...