onsdag 6 april 2011

Stolt. Men inte nöjd.

Joo, nöjd! Jättenöjd!
Jag springer (löper ;) ) ju aldrig. ALDRIG! Sist jag snörade på mig ett par springskor i akt och mening att springa tror jag var januari 2007, och det var så där. Inget som gav mersmak. Och innan dess skall vi inte tala om. Jag har aldrig, inte någonsin ens när jag var ung och rask, orkat ta mig runt femkilometersslingan där hemma (där jag är uppvuxen alltså). Men så idag tänkte jag att vad fasen, det har ju känts så bra på gymet så jag snörar på mig pjucken och testar. Och det gick ju bra! Sprang till en början ganska långsamt, även om maken skickade ett mess att han tyckte det såg ut att gå för fort. Näe, jag sprang inte bara runt, runt, runt huset, men vi har så där en 70 meter bro över sjön som man ser från köket där han tydligen spanade. Undrar om han vet att det är mer sannolikt att ett dylikt mess ökar min takt än sänker den?

I vilket fall så ökade jag på mot slutet - Jag lider av så kallad hemlängtan. Så fort varvet vänder hemåt så ökar jag omedvetet takten. Gäller allt jag gör. Särskilt skidåkning.

Nåväl, 50 minuter blev det och jag svär, jag har aldrig orkat 25 minuter förr ens. Och jag blev inte trött heller så till nästa gång kan jag antingen springa samma runda snabbare eller göra rundan längre. Tror den kommer att bli längre. Och lite snabbare.

Men jag måste ha nya skor (köpa skor!) - de jag har är snart 5 år och även om de inte sprungit knappt något så har de gått många, många mil. De har dragit barnvagn hundratals timmar och de kändes inte särskilt bra. Men det är ju ett problem som är rätt så enkelt att lösa.



Så här ser Hotellviken ut när man springer. Guppetigupp!

Så det så sa Anna

2 kommentarer:

M sa...

Riktigt bra!!!
För visst sprang du? Det blev inte en repa med segwayn?
Ha ha .. Skoja bara..
Riktigt bra

Fräsigt! sa...

Ha ha ha! Sprang visserligen och tänkte lite på Fredde, men sprang helt för egen maskin. Trååååk!