måndag 6 december 2010

Förvirrat

Åh, ha ha! Jag måste ju berätta! Egentligen är det tragiskt och ledsamt, men samtidigt såå roligt! Svärmor har ju gått och fått Alzheimers men vägrar att medicinera så hon åker kälkbacke utför kan man säga. I alla fall så var vi hemma hos barnens faster igår och åt middag och när vi skulle gå så utspelades följande i hallen:
Svärmor/farmor ska ta på sig skorna och drar på sig ett par kängor.
Farfar: Är det där dina skor?
Farmor: Ja, är det inte det?
Faster: Näe, det där är mina gå-ut-med-hunden skor.
Farmor: Jaha... Ytterst förvirrad tar hon av sig kängorna.
Farfar: Det där är dina skor. Pekar på ett par blå sneakers.
Farmor tar på sig ena skon och vi börjar prata om annat. Efter ett tag tittar jag ned och då står farmor där med en blå sneaker på ena foten och en känga på andra, uppsnörd och klar.
Jag: Men nu blev det lite tokigt!
Farmor tittar lite yrvaket på oss alla: Jaha..?
Farfar: Du har tagit på fel sko!
Farmor tittar ned: Jaha..?
Faster: Det där är min sko. Pekar på kängan. Där är din sko.
Farmor får på sig rätt skor.
Faster: glöm nu inte mössa och vantar.
Farmor tar på sig mössan som ligger på vantarna och vänder sig för att gå.
Jag: Vantarna också!
Farmor: Jaha..?
Jag får peka på vantarna.
Så hittar jag en tröja slängd över min jacka.
Jag: Hade du med dig en tröja också?
Farmor: Jaså?
Farfar: Jag tar den...

Till slut är vi alla redo att gå. Farmors min genom hela den här episoden är fullständigt obetalbar! Stackars farfar!
Var man där och inte farfar var det i alla fall vansinnigt roligt!


Så det så, sa Anna

Location:Gustavsbergsvägen,,Sverige

4 kommentarer:

Chrissan sa...

Alzheimers måste vara djävulens påfund.
Både för den som är drabbad och även för de anhöriga.:/

Helena m. 4 sa...

Om farfar/svärfar var lite smart skulle han inse att det vore läge att börja "smyg-medicinera" tanten... om man inte vill bo ensam snart, för han lär inte orka när det blir värre utan då blir det "hemmet" för henne.

Madlar sa...

Lilla mormor 87 börjar oxå få teflonhjärna. Hon har ingen diagnos utan vi tar dagen som den kommer. Vi ler åt hennes kommentarer, inte av elakhet, utan åt de tappra men bortkastade försöken att släta över missförstånd o uttryck som "ja, just det, det vet jag ju", "klart jag minns det". Men inom mig hoppas jag att hon somnar på kvällen för att sen inte vakna.

Lysande ögonblick! sa...

Lilla Farmorn. Gulle. :-)