Ibland får jag oförklarlig ångest. Jag kan lixom inte sätta fingret på vad det är men det känns olustigt. Idag är en sån dag. Igår var en sån dag. Jag har lixom ingen anledning att känna så. För vad jag vet så har jag
1) ...fått ett nytt jobb som gör mig glad
2)...ett nuvarande jobb som jag ska hänga på i någon månad till och som bara känns bra
3)...två ungar och en man som jag ömsom jagar med skärbrännare, ömsom älskar ihjäl mig på
4)...en resa inbokad i två veckor mellan jobben till ett spahotell i San Augustin
5)...ett hem som jag älskar
6)...en fräsig blogg
7)...fina kompisar
8)...ett rikt träningsliv
9)...bla bla bla bla
I can go on forever och ändå så känns det kymigt. Och. När jag känns kymigt - då tvättar jag. Men eftersom jag inte har något i tvättkorgarna (jo det är sant) så har jag satt igång att röja. Jag röjer som om det inte fanns någon morgondag. Kläder ryker, gamla leksaker, söndriga leksaker, urvuxna kläder, oanvända skålar i köket, julprydnader och påskgrejer åker all världens väg, mattor rullas ihop och åker på kemtvätt, sofföverdrag tvättas...och så håller jag på. Till ve och förbannelse.
Det som också gör det hela sinnessjukt är ju att jag faktiskt inte har så mycket att röja. Ni som känner mig - vet att jag är ohamstrig å det grövsta. Jag är helt enkelt en sån person som inte har saker. Dom flesta skulle nog säga att jag har tomt hemma. Att det inte finns något att slänga.
Jag har även gjort min man till en ohamstrig person (eller om det kan vara så att jag röjer åt honom också. Oklart).
Undrar vad jag ska gå på nu? Hmm...
Har ni någonsin ångest och i så fall - hur hanterar ni det?
- I min lilla värld av blommor //Ellen
8 kommentarer:
Jag har ingen aning om hur jag hanterar ångesten men jag tror att alla har den mer eller mindre i alla fall och hemskt är det/Kram Emma.
Ja du är i gott sällskap med oss andra ångest-troll.
Jag, röker!
Inte bra jag vet, men det känns lite lättare, åsså mår jag illa av det :/
Yes, pms-ångest här! Oförklarlig svärta från ingenstans och sen börjar man räkna datum och inser att det är hormoner som spökar. Jag brukar bara vänta ut skiten, har lärt mig att den går över efter några dagar och att det inte är så mycket att göra åt det.
Och jag får ångest som kryper i kroppen. Då brukar jag gå ut och springa och eftersom det inte brukar hjälpa så går jag hem och duschar och sen äter jag choklad. Det brukar inte heller funka.
Jag inser att ångesten handlar om issues som jag borde ta tag i men som jag inte gör. Jag tar den lättaste vägen och det kommer man aldrig framåt av. Mitt mål är att våga tänka tanken ut på vad som egentligen ger mig ångest. Det är saker jag egentligen inte vill se. Och finns i min direkta närhet, men jag är rädd för vad som kommer att hända om jag tar steget. Jag strävar efter att vara ärlig mot mig själv, men det är svårt. Vad jag sen gör åt ångesten, motionerar eller tar en varm dusch, sysslar med något typ spelar TV-spel. Inte lätt!
prestationsångest. always. shiny home och grym på jobbet. och såklart bästa mamman/frun. or else kan jag få exakt samma feeling som du beskriver. har räknat ut att jag får leva med det. men är sjukt störigt! hur gör man för att sänka kraven?
Åh vad många svar.Och många anonyma - vilket är helt okej faktiskt. Det är en vidrig "åkomma" och jag återkommer när jag har svaret på denna vidriga ekvation. KRAM PÅ ER ALLIHOPA.
Skicka en kommentar