onsdag 20 oktober 2010

En olycka kommer sällan ensam

Pappa ringde igår eftermiddag. Då hade de just kommit hem från Södersjukhuset där de varit på provtagning. Hans sambo har hittat en knöl i bröstet. Och det kan så klart visa sig vara ingenting, men dels så tog det flera dagar att få tag på rätt person (började på vårdecentralen) och sedan tog det väl någon stund få komma dit och dels så dröjer resultaten en vecka. Många tankar hinner snurra i huvudet och de mår jättedåligt båda två. Jag försöker att vänta till tisdag med det, även om jag var lite låg igår. Men vad kan mag göra? Det är bara att vänta.
Mest är jag nog egentligen lite irriterad över att de inte ringde på en gång utan gick och mådde dåligt i flera dagar innan de sade något. Men de vill ju inte oroa så klart. Jag tycker dock att det är bättre att dela oron med flera.
Men det bara MÅSTE gå bra, allt annat är otänkbart.

Så det så!

2 kommentarer:

Alexandra sa...

Åh. Hoppas. Väntan är nog det värsta. Men det är nog bäst att tänka som du, oroa sig när du vet vad du ska oroa dig för.

Hoppas allt går väl. Kram

Sus sa...

Sis hittade också en knöl. Helt ofarlig visade det sig, men denna väntan innan beskedet...Fy sjutton.
Håller alla tummar för er!