Obevakade ögonblick

De obevakade ögonblicken förlorar mer och mer betydelse ju äldre barnen blir. Eller jag antar att det kanske går en brytpunkt någonstans vid elva-tolv då de börjar bli extremt viktiga igen. Men hur som helst, vid barnets ålder har man i alla fall slappnat av ganska mycket. Han kan tillbringa ganska ansenlig tid ensam på någon våning etc och det brukar inte hända något. Han är rätt okomplicerad på det viset. Men idag kom jag in i vårt sovrum och såg genast två av mina tre ringar på sängen. Alliansringen med alla brillarna saknas. Shit, shit, shit! Och så får man inte bli hysterisk.
"Älskling, kommer du ihåg var min ring har tagit vägen? Jag har fått den av pappa och skulle bli ledsen om den försvann"
Översättning: var i helvete är min ring? Den var dyr som fan och det skulle vara kris om den var borta!
Nåväl, som maken reflekterade, om vi inte hittar den blir någon flyttgubbe väldigt glad i alla fall.
Ungefär som att jag hittade en medalj i bowling från 1968 här i huset. Eller faktiskt inte alls lika. Damn it!!!