Nationell angelägenhet.

Vaccinet slut. Ändå alla dessa vilsna männsikor. Hemskt obehagligt.

Igårkväll bestämde jag mig. Alla ska vaccineras. Eller dom jag bestämmer över i familjen alla fall vilket blev jag själv och barnen. Efter rådgivande med barnens far så traskade vi iväg till Boo Vårdcentral för att få spruta. I god tid också. Vi kom dit 13.55. 14.00 öppnade dom. MEN det jag har missat är att det är Sverige vi bor i. Där vill man köa. Man vill köa mycket och länge och helst långt innan saker och ting öppnar.

Känslan att komma in vid vårdcentralen var lite som man sett på film. Det var folk. Nummerlappar. Folk som slet nummerlappar ur handen på andra med nummerlappar. Papper skulle fyllas i. Röda korset var där och bistod (Röda korset lixom! Verkar dom typ inte i Sudan och bland inbördes krig?!) alla vilsna själar.

Jag träffade en vän tillika mamma på mina barns dagis som förklarade det hela för mig; Ellen, vi kommer få en spruta. Det räcker till oss. Det finns bara 500.

500 stycken. Va? Är jag nu i en framtidsfilm? Är det så? Ska vi alla gå under? Man vet inte. Faktum är att ingen vet. Det enda man vet är att ingen vet. Vilket känns sådär. Hoppas det inte går neurosedynets bana till mötes. Vore trist om man massvaccinerar då. Lite utarmning.

Typ.

Fräsigt.