Igårkväll plingade det på dörren vid halv sju. Då kom denna:
Pol Roger. Magnum.
Känns helt sjukt fantastiskt. Månader av hårt arbete och på gränsen till uppgivenhet blev sång och dans...innan jag ramlade ner från sängbordet (klättrade där, med en flaska vin i kroppen och försökte göra en mörkläggningsanordning). Jag slog i huvudet och axeln är helt blå och öm.
All denna smärta försvann bums när jag åt en fluffig frukost med Niklas på mitt jobb och sen kommer in till denna:
Choklad. Pocketbok. I ett litet paket. Fantastiskt. Började gråta. På toan.
Tänk att allt känns på gränsen och sen så får men en fin gest från någon man tycker om och genast känns allt så bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar