Igårkväll plingade farbrorn som bott i vår lägenhet på dörren för att lämna förrådsnycklarna. Han tittade på mig med medlidande och sa att vår lägenhet var den finaste i området (???!!!) och basunerade ut att han köpt ett hus lite längre bort och jag såg att han såg på mig med medlidande och trodde att jag var en arm stackars utarbetad kvinna med galna barn (vilket faktiskt inte är så långt från sanningen). Jag ville skrika: JAG ÄR TÄÄÄÄÄÄÄÄÄT. JAG HAR FÅTT MÅNGA PENGAR FÖR MITT HUS OCH DITT NYA HUS FÅR FÖRMODLIGEN PLATS I MIN BLIVANDE HALL OCH JAG SKA BARA BO HÄR I TRE MÅNADER. Men jag gjorde inte det.
Och nä. Jag fattar väl att min vardag nu är många andras vardag annars men det jag vill säga är att det livet inte är för mig. Det passar inte mig. Punkt.
2 kommentarer:
Ämlig, glåmig och alltigenom nedgången?
Jag gillar er blogg. Ni verkar vara helt sjuka och då menar jag positivt. Jag läser den i alla fall 3 gånger i veckan & det är mycket eftersom jag inte läser några bloggar annars. Hls anonym
Skicka en kommentar