Är man någonsin beredd på att få barn?
Jag är inte det. Fortfarande. Trots att jag har en femårig, glad, livlig kille och ännu en liten kille på 3.5 år. Jag vill fortfarande att mitt liv ska vara oberoende av någon och av vad som händer i mitt liv.
Inte på att ett pyre ska bestämma att han ska trotsa mig eller sura just idag. Eller att ett annat pyre ska överträffa sin bror i hur obstinat man kan vara.
Jag är kluven. Samtidigt som att jag, såklart, fått dom bästa barn jag kan få och är förälskad i dem.
Dom är redo för mig men var jag verkligen redo?
På ett sätt vill jag ju inte ha det på annat vis och på ett annat så vill jag leva ett annat liv. Märkligt. Beklämmande.
Jag skiter just nu i vilket och dricker vin och äter sallad med obeskrivligt kött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar