Tack gode gud för scones!

Barnet har haft några små kriser i helgen. Ni vet när man lackar ur över något till en början och sedan är man så jävla förbannad i allmänhet att man glömt varför till och börja med och sedan hjälper INGENTING - man är bara arg. Som mamma och pappa är man i sådana lägen rätt så uppgiven. Och sedan tyvärr också rätt så förbannad.
I fredags skulle en annan mamma gå med sina barn och äta pizza direkt efter dagis. Det sade hon till barnen i kapprummet för det var hennes strategi att enkelt få med sig dem. Och det funkade bra. Men det funkade inte så bra för mig, eftersom jag inte skulle gå och äta pizza med min son. Men det ville ju han. Eller pippsa som det heter enligt honom. Så han skulle ju gå efter dem. Men det fick han inte. Mitt ute i gatukorsningen blir det världens scen. Vet inte vad jag tog till för knep, men jag lyckades avstyra totalt kaos. Bara det att sedan kom han ju på att han ville åka och handla så att han kunde få en banan. Men jag ville inte handla eftersom jag redan handlat middag. Det föll inte i god jord och allt spårade ur. Precis allt var fel. Vill du ha juice? NEJ! Vill du leka? NEJ! Skall vi gå ut? NEJ! Vill du ha en macka? NEJ! Skall vi kolla på Rorri? NEJ! osv. Till slut häver jag ur mig ett uppgivet: Skall vi baka scones? (Jag hade inte ingredienserna till pizzadeg som jag först tänkt) och det gick. Så när pappan kommer hem på fredagskvällen upplagd för lite god mat, gott vin och lite mys, sitter två trötta och proppmätta sconesätare och tittar på Byggare Bob. Bidde frysmat för hans del.
Det enda jag kan vara nöjd med i detta läge är att jag faktiskt inte tog till: "Vill du ha glass" som ju annars ligger nära till hands...