Jag är ordningsam. Jätte. Men när det kommer jobbiga kuvert (ni vet räkningar och sånt) lägger jag dem i en oreda-hög i köket och tar tag i dem när jag orkar (typ när lön vankas).
Min man har ett kaos i alla sina saker. Om jag inte plockar fram kläder till barnen så har barn 1 på sig barn 2:s kläder och barn 2 har i bästa fall en blöja och möjligtvis ett par skor på sig. När man kommer hem måste jag alltid röja för att det ser ut som ett litet helvete. MEN I sitt lilla liv är det slarvigt, oreda och stök men i allt det här samesuriet har han sin egna lilla hemliga koll och ordning.
Utom idag. Då gick jag med barnen till dagis. Lämnade dem där. Barn 1 hade lovikavantar på sig och tjockvantar med sig och barn nr2 hade också sina saker med sig. Likväl så är vantarna inte där när pappan hämtar barnen - jag blir utfrågad. Vart har jag gjort av barnets vantar?
Sen har ett viktigt papper försvunnit. Pappan letar igenom allt och frågar gång på gång anklagande om jag vet vart dom är någonstans (jo, jag vet att han tror sig veta att jag slarvat bort hans superduperviktiga papper). Jag har inte slarvat bort dem. Jag vet det. Jag är helt säker på det. Dock är pappan nog inte ens i närmelsevis så säker som jag är. Detta resulterar i papperskorgsrotning, pappersinslamlings-grävning, uppochnervändning på allt som har med papper att göra.
Det sista som händer är detta:
Hur känns det? För om ni ser det lilla lilla ljuset, längst bort. Under det har jag just stått och rotat i soparna. Fräsigt va...or... there goes the last of my dignity.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar